Om Hultsfred

Sommaren 2010 kommer nog för alltid att leva vidare i mitt minne som den sommaren då Lunarstorm, Skunk och Hultsfredsfestivalen gick ur tiden. Den gemensamma nämnaren för samtliga är att de har haft en stor betydelse för hur jag idag är som människa. Jag sörjer dessas bortgång. Främst för alla de nya vänner som de två förstnämnda förde med sig under min tonårstid. Som uppväxt i en mindre stad i Sverige så blev Skunk och Lunarstorm länken ut mot världen, ja eller mot andra svenskar med liknande intressen. Om jag inte missminner mig helt så träffade jag nog även min första pojkvän genom Lunarstorm. Men då kan man ju fråga sig vad Skunk och Lunarstorm har med Hultsfredsfestivalen att göra? Förutom det uppenbara att de inte längre finns med oss. För mig bottnar det i självförtroendet man byggde upp genom att prata med likasinnade på Skunk och Lunarstorm som sedan fortsatte i nördiga musikdiskussioner på Helgon. Helgon var nog den första platsen för min del där mitt musikintresse var något att vara stolt över och inte hånas för. En fristad där man kunde hitta nya band och spendera timtal med att debattera för att ens favoritband faktiskt var bättre än alla andra.

Det självförtroende kring musik som internet varit en så stor del i att bygga upp ledde mig senare till Hultsfred och utbildningen Music Management. Tänk vad glad jag blev när jag upptäckte att man kan utbilda sig till OCH jobba med musik. Musik som var ju det bästa som fanns! Väl i Hultsfred upptäckte man snabbt att detta var samlingsplatsen för alla musiknördar runt om i Sverige man tidigare kunnat hitta via internet. För mig som indiepoppare kom dessa tre år att bli en skola i alla andra musikgenrer som finns. Nu är dock inte tanken att detta ska handla om vad jag lärde mig under min utbildning, utan snarare om de saker som skedde utanför den.

Personligen blev jag väldigt snabbt engagerad i Hultsfredsfestivalen. Med Rockparty i samma byggnad som klassrummen och det faktum att man numera var bosatt i en väldigt liten by där det inte fanns så mycket mer att göra än att plugga. Efter ett tag i Hultsfred upptäckte man vad som gjorde Rockparty och huset Rock City där de residerade så speciellt. Nämligen stämningen. Det faktum att man som student kan komma in till en av Sveriges dåvarande största festivaler med en idé och sedan personligen få genomföra den. Känslan av att allt är möjligt om man bara vill något tillräckligt mycket. En känsla som alla man pratar med som vid något tillfälle varit bosatt i Hultsfred och verksam inom Rock Citys ramar känner igen. Vart man än beger sig så finns det alltid en del av hjärtat som saknar Hultsfred. Det var fyra år sedan jag flyttade till Hultsfred så jag kan inte påstå att jag har sett festivalens glansdagar, snarare tvärt om.

Som nyinflyttad 21-åring var jag helt grön och hade inte jobbat något med event eller inom musikbranschen. Men jag ville göra saker. Jag minns fortfarande hur jag gick in på festivalens kontor en gång i veckan och bad om att få fota under festivalen. Vilket jag till slut fick, och på senare år har ansvarat för. Just den saken att passionen för något är avgörande för de chanser man fick.

Vad jag vill säga med denna text är nog mest en liten hyllning till de människor som aldrig gav upp och som jobbade arslet av sig in i det sista. För något de brinner för. Något så banalt som att se andra människor ha roligt. I skrivande stund är det med tungt hjärta jag sitter i bilen med flyttlasset inställt på Stockholm. Jag kommer alltid att sakna Hultsfred, men hoppas på någon form av motsvarade känsla av samhörighet som ”Hultsfredsfamiljen” har gett mig när jag påbörjar mina studier vid Berghs i augusti.