Att höra hemma i verktygslådan

Våren 2008 fick jag ett brev hem. Det var från Medieinstitutet. Att öppna det var minst sagt ångestladdat. Jag hade bestämt mig för att jag ville bli webbredaktör. Och nu vilade allt på vad som stod i det där brevet. Mina gymnasiebetyg var inte direkt något att skryta med, så en högskoleutbildning med samma fokus var uteslutet. Tänk om jag inte kom in? Vad skulle jag då göra med mitt liv? Jobba i kassan på Systembolaget tills jag blev grå och bitter?

”Lita på magkänslan”, brukar folk säga. Jag känner inte av min magkänsla så ofta. Det är inte så att man kan stirra sig själv i naveln vid varje beslut som ska fattas och den ger ett svar. Men ibland känner jag av den. Det är lite som att vara nyförälskad. Helt plötsligt säger hela kroppen att ja, DET HÄR är precis det du ska göra. Intensivt. Och då vet jag.

När jag öppnade det där kuvertet var det precis så. Jag hade blivit antagen. Och det kändes klockrent.

Så till hösten började jag plugga kommunikation nya medier. Tillsammans med ett gäng människor som skulle komma att bli som en familj. #knm08 – lite lätt störd, med en hel del interna konflikter, men med mycket kärlek.

En av våra första föreläsningar var med @annika. Om sociala medier. Vi blev förvarnade om att vi skulle komma att känna oss förvirrade och utpumpade av all ny information efteråt. Så kände inte jag. För mig var det två och en halv timme av aha-upplevelser. Jag har byggt egna hemsidor sedan jag var femton, bloggat – det vill säga skrivit dagbok på nätet – sedan jag var tolv, haft en stor del av mitt liv online så länge jag kan minnas. Skillnaden var att jag var en anomali i min umgängeskrets. De betraktade min onlinenärvaro som slöseri med tid. Och jag trodde att det var så. En dum hobby som jag gjorde för att det var kul och för att jag inte hade något bättre för mig.

Men på den lektionen insåg jag att jag inte var den onormala längre. Jag var en i mängden. Och även om det brukar vara något jag vänder mig emot, så var det lite av en befrielse att för en gångs skull känna så. Här finns en massa människor jag kan prata med, om sånt som intresserar mig. Inte folk som skakar på huvudet och frågar varför jag sitter och slösar tid framför datorn. Folk som fattar.

Det var den första fasen. Förälskefasen, ni vet. Sedan drabbades jag av en ny insikt.

Jag vet inte längre vad jag vill göra.

Medie- och kommunikationsbranschen är bred. Det finns en uppsjö av olika riktningar man kan ta. Och för en som gillar att göra allt är det inte lätt att veta vilket ben man ska stå på. Webbredaktör kändes inte längre nog för att definiera min karriär. Inte på långa vägar. Så under hela våren 2010 försökte jag lista ut vad jag egentligen brann mest för. Journalistik? Copywriting? Fotografering? Bygga WordPress-siter? Arbeta med kommunikationsstrategier? Projektledare? Produktionsledare? Det där snurrade i huvudet, samtidigt som jag sysselsatte mig all vaken tid med skola, praktik och jobb. Det blev kortslutning.

Vår avslutningsföreläsning hölls av Teo Härén. Han tog upp det här med skiftnyckeln. I Sverige är det experterna som anses värda mest, de med nischad kunskap. I många andra länder anses den så kallade skiftnyckeln lika värdefull. Personer som inte är expert på något, men kan en hel del om mycket, och förhoppningsvis har förmågan att dra nytta av erfarenheterna från alla intressen. Det var då det gick upp för mig – jag är en skiftnyckel.

Och jag insåg samtidigt att vägen man väljer inte behöver vara spikrak. Den här branschen är som en liten inavlad by. Har man en gång bosatt sig här kan man ligga (det vill säga jobba) med vem (det vill säga vad) som helst, baserat på kontakter, erfarenhet och intresse.

Att vara en skiftnyckel utan expertkunskaper är kanske inte helt fel då.