Jag, min far och sammanflätande berättelser

Igår fyllde min pappa 63 år och vi hade familjemiddag i mitt barndomshem. Idag skriver jag en text till #SSWC-boken på vänlig inbjudan av Mattias Boström och tänker förstås skriva om psykografi, min stora passion. Så slår det mig att det ju finns många fler sätt att läsa andra människors psykologiska och själsliga karta än att göra textanalys och använda systematiska psykologiska teorier. Man kan även ta del av en annan människas berättelse helt enkelt. Såsom jag tagit del av min pappas berättelser och i min tur spinner vidare med egna trådar.

Den här berättelsen börjar med en låt som farsan lärde mig att gilla. Han brukade sjunga den med sin djupa basstämma när jag var liten. Igår kväll när jag och min polare Björn drack för mycket rosé och battlade ihop en gemensam Spotify-lista1 med favoritlåtar blev jag påmind om pappa. Vi gillar båda den här låten2. Lyssna på texten och du får kanske en inblick i både mina och min pappas drömmar och längtan, dolt djupt därinne.

Pappa har gjort en resa från fattiga förhållanden som barn och fick tidigt lära sig att klara sig själv. Hans egen matlagande, socialt begåvade och omtyckta pappa dog ifrån honom alldeles för tidigt. Med arbete, självdisciplin och en enveten jävlaranamma jag gärna vill tro att jag ärvt tog han först sig själv, därefter hela sin familj uppåt och framåt år efter år. Några bakslag. Några verkliga framgångar. Fortsatt uppåt och framåt. Till, vill jag tro, en sån kväll som igår.

Zen-buddhisterna vet att nyckeln till sinnesfrid är att inte sträva. Om man vill nåt blir resultatet tandgnisslande nätter, en liten vulkan i magen och ibland eldfängda eruptioner som bränner de man älskar mest och strävar för. Som man önskar att få uppleva det vi upplevde tillsammans igår när hela familjen samlades, delade god mat, lekte och lät våra olika livshistorier delas och dansa runt en stund – och alla MÅR BRA ihop en stund.

Jag tänker på pappas strävan idag när jag är i samma ålder som han var när han var mitt i strävandet. Jag var en liten hyperaktiv 2-åring som blev introducerad till böcker och berättelser av min pappa liggandes mot hans bröst på kvällen. Men som också kände hans spändhet och vulkan och blev rädd först och sedan arg själv, så liten jag var. Jag är så väldigt glad för att pappa nu kan lägga den där strävan bakom sig och njuta av resultatet i det som jag vet betyder mest för honom – hans familj. Vi.

Och jag vet att pappa vet när han ser mig och min strävan, känner min vulkan och hur jag skyler över hur jag gnisslar tänder på nätterna. För nu har jag min egen strävan, med- och motgångar och långsiktiga dröm. Som jag i min tur hoppas ska ge tillbaka till alla som har gett och ger till mig. Ingen av oss är perfekta. Vi är alla lika i botten. Ytan är bara smaker av samma mat – och resan vi alla gör är alltid densamma. Har vi tur får vi, som jag, fortsätta på en inspirerande resa påbörjad av våra föräldrar.

Pappa – jag är väldigt stolt över dig och det du skapat för oss omkring dig! Koppla av och njut nu!3 ☺

Fotnoter:

1. http://open.spotify.com/user/bjornfalkevik/playlist/7aUxkBDBTmRjZt9OFYiiXS (http://korta.nu/sswc10_165)
2. Roger Miller: King of the Road http://www.youtube.com/watch?v=9GOkc6aEfkM (http://korta.nu/sswc10_166)
3. Pernilla Andersson och Dregen: Jag och min far http://www.youtube.com/watch?v=T_Mn5vNMaX8 (http://korta.nu/sswc10_167)