Mitt nördiga jag

När jag var liten fanns det inga nördar. Vi som var nördiga var snarare mesiga eller töntiga och kallades för plugghästar. Nördar fanns bara i amerikanska high school-filmer och några sådana hade vi inte sett ännu.

Jag gillade Povel Ramel, spelade schack och var värdelös på handboll (tillbringade mesta tiden på avbytarbänken tillsammans med Sven-Åke). Jag älskade att lösa korsord med farmor och farfar och tillbringade så mycket fritid jag kunde på biblioteket. Jag fick till och med lov av personalen att hjälpa till med att ställa ut tillbakalämnade böcker i hyllorna. När jag var ute på promenad med farfar bad jag honom ständigt att fråga mig om något, att testa mina kunskaper. Jag försökte memorera samtliga ledamöter av Svenska Akademien sedan starten 1786 (har dessvärre inte kvar denna kunskap). En kväll på mellanstadiet när jag inte kunde somna fick jag för mig att jag skulle lära mig det grekiska alfabetet. Jag kan det faktiskt fortfarande, men bara om jag rabblar det väldigt fort. Och när vår skolklass inte kunde ställa upp i Vi i femman för att uttagningsdagen var studiedag och vår lärare inte ville låta extraläraren släppa in oss i klassrummet – då grät jag floder. Ett outplånligt minne som jag har direktaccess till i min hjärna. Jag hade sett fram emot den dagen sedan lågstadiet.

Det finns förstås en mängd olika sorters nördar. Enligt SAOL är en nörd en ”enkelspårig och löjeväckande person” eller ”tönt”. På vissa sätt var jag säkert löjeväckande. För vad ska man annars tycka om en sjundeklassare som oombett sjunger Ernst Rolf-refränger från sin bänkplats på musiklektionen. Jag hade förstås kompisar, men var aldrig bjuden till barn- och ungdomens innegängsfester. Det gjorde mig inte så mycket, jag tyckte om att sitta och pyssla för mig själv, men självklart fanns där en smärta i det. Något som gör att jag fortfarande känner mig osäker inför en person som jag bedömer vara häftig eller inne. Jag vet att jag inte hör hemma där och blir lite rädd. Det är en löjlig reaktion, speciellt när det visar sig att just de där personerna ofta är lika nördiga som jag. Jag som är så självsäker i andra sammanhang får plötsligt en släng av mellanstadiet och drar mig tillbaka.

Enkelspårig har jag egentligen aldrig varit. Jag har varit nördigt smal inom så många områden att jag snarare kan uppfattas som bred. Men jag gillar att gå på djupet, åtminstone tillfälligt, tills jag tröttnar. Det enda område som jag hållit fast vid i evigheter är Sherlock Holmes. Där stämmer SAOL-definitionen faktiskt ganska väl in på mig, speciellt när det gäller slutet av högstadiet och under gymnasiet. I alla skolfotokataloger från gymnasiet bär jag deerstalker, dvs Holmesmössan med dubbla brätten. Jag avstår att gå in på hur mycket jag plågade mina klasskamrater med Sherlock Holmes-kunskap. Dock lyckades jag få in Holmes i uppsatser i de flesta skolämnena på gymnasiet. Sherlock Holmes som kemist, Sherlock Holmes musikidoler osv.

Holmesintresset fick mig att brevväxla med andra likasinnade över hela världen, både unga och gamla. Min korrespondens var enorm, många hundra brev om året under sena tonåren. Det som började med att jag längst bak i en bok hittade adressen till ett Holmessällskap ledde med åren till en lång rad nära vänskaper.

Jag funderar lite på vad som skulle ha hänt om jag varit ung idag. Mitt sociala liv som på den tiden var ganska torftigt, hade det sett annorlunda ut idag? Helt enkelt, vad hade nätet inneburit för mig?

Att vara Sherlock Holmes-intresserad idag är en lätt match. Det finns precis hur många sätt som helst att via nätet kommunicera med andra som delar samma förkärlek för mästerdetektiven. Och om man inte känner till hela den värld av Holmessällskap och diskussionsforum som finns, så räcker det med att man googlar på ”Sherlock Holmes” för att ett fantastiskt sherlockianskt Narnia ska öppna sig på andra sidan.

Med nätet så finner nördigt Holmesintresserade varandra med lätthet. I svenska Holmessällskapet The Baskerville Hall Club of Sweden sa man under många år att man nog måste vara mästerdetektiven själv för att hitta till föreningen. Det gäller inte längre. Det räcker med några googleklick.

Vad man än är nördigt intresserad av så hittar man via googlande och sociala medier likasinnade. Helt ofrånkomligt bygger man därmed sociala nätverk, kontakter som ofta är starkare än de sociala band man har i och med sin geografiska placering. Idag har jag inte kontakt med mer än någon enstaka av de personer jag gick i skolan med – och tyvärr är det mestadels ganska flyktiga kontakter – men av mina sherlockianska brevvänner har jag nu, 20-25 år senare, väldigt många kvar. Och det är kontakter som har utvecklats väsentligt med åren.

Att vara ung och nördig idag innebär en enorm karriärmöjlighet. Genom sociala medier går man utanför sin vanliga, lokala bekantskapskrets och hittar istället vänner som delar ens smala intressen. Ofta blir resultatet inte bara prat, utan lika mycket specialinriktade bloggar och liknande. Och när man har samma värdegrund är det lätt att hitta andra samarbetssätt när man blir äldre.

Jag kan tacka Sherlock Holmes för att jag sitter där jag sitter idag. Holmes ledde mig in på ett mer allmänt kriminallitterärt spår, med de kontakter det innebar. Det ledde i sin tur mig vidare till bokutgivandet, först i liten skala, sedan i eget förlag och numera på Piratförlaget. Och under vägen började jag även skriva egna böcker, blogga och sedan ganska nyligen även försöka påverka den bransch jag arbetar inom.

Fortfarande blandar jag in nördiga specialämnen i mitt dagliga liv. Sekelskiftets Stockholm och svensk underhållningshistoria får leva jämsides med mina intressen för bredare ämnen som bokbranschfrågor och sociala medier. Det är det som gör mig till den jag är. Och intresset från omgivningen för min nördigt smala sida är ofta lika stort som för min breda sida.

När jag var liten var nördigheten inget medvetet val, det bara blev så. Idag väljer jag att vara nördig.