Varför gillar jag den sociala webben?

En onödig fråga kan tyckas. I alla fall för de flesta, idag, när 3 miljoner svenskar finns på Facebook. Ändå har jag i mitt arbete ofta fått förklara varför människor vill vara på Facebook, vad i jisse namn man ska ha twitter till och att bloggande inte bara är 17-åriga tjejer som lägger ut dagens outfit.

Inte bara i arbetet, ska tilläggas. Även på närmare, personligt håll. Själv har jag bloggat sedan 2004, och många är de som har tyckt om att läsa, men som också har ställt frågan om varför och varit tveksamma. Inte tveksamma till mig, men till det här att öppna sig för främmande människor.

Nu finns det en skarp gräns mellan personligt, privat och för privat. Och mellan uppriktigt och broderat. Det har varit en lång väg hit, även för mig, och gränsen mellan personligt och privat har jag ritat om många gånger. Men jag har aldrig slutat blogga.

Det fina är ju att man faktiskt väljer själv. Du har makten, friheten och möjligheten att publicera vad du vill, inom lagens råmärken. Du kan bli läst av – eller läsa – hur många som helst, eller ingen. Det finns inga gatekeepers. Det är demokrati. Du kan skapa opinion, utbilda, dela dina dagar, hitta andra med samma intressen.

Och nog hittar man andra! Så många vänner som jag har idag, som kommer från omständigheter liknande och helt annorlunda mina, hade jag aldrig haft utan nätet. Fina, fina människor som berikar mig, som får mig att tänka, att reagera, att agera, att skratta, att utvecklas. Som får mig att känna mig älskad. Som jag inte alltid håller med, men alltid respekterar.

Som får mig att känna mig som en del i ett sammanhang.

Ett mycket större sammanhang än tidigare. Ett sammanhang som suddar ut gränser, fördomar och trivialiteter som åldersskillnader. Ett sammanhang som kan ändra världen. För det tror jag på. När vi alla har makten att utan hänsyn till geografiska eller sociala gränser, publicera, granska och skapa opinion runt sådant vi tycker är viktigt, har vi också möjligheten att på riktigt utnyttja vår demokratiska makt – då är allt möjligt.

När vi via Facebook, twitter och bloggar kan sluta upp runt en tvåbarnsmamma i Iran som ska stenas till döds och vara tillräckligt många, så att Amnesty kan rädda henne. Då är sociala webben som bäst. Eller som i höstas, när min mormor kämpade för sitt liv, och mina vänner på webben skyndade till med stöd och närvaro i allt det jobbiga.

Det handlar om relationer. Människan är social med ett grundläggande behov av relationer, och nu kan vi vara det snabbare, med många fler och över hela världen. Ett hisnande perspektiv. Från min lilla vardag till tvåbarnsmamman i Iran. Att det också innebär statusuppdateringar med frukostvanor, fredagsmys och barnbajs, ja, må så vara?

För det som den sociala webben för med sig är så mycket större. Det är en vilja att dela och hjälpa, att vara generös, att vara hängiven, dela glädje och sorg. Det är medmänsklighet och kärlek. Ja, det finns en baksida också. Den ska vi inte väja för. Alla människans dåliga sidor får också plats på internet. Men störst av allt är ändå kärleken.

Kärleken låter oss vara öppna, autentiska och ha integritet. Låter oss hjälpa och stötta varandra. Jag tror att det är det som är svårt och lite skrämmande att förstå. Men det är bara i början. För snart upptäcker man det stora i det lilla. Blir en del av en helhet. En mänsklig helhet som med hjälp av teknik kan uträtta underverk, små som stora.

Det är att av mina svar på frågan. Låt mig återkomma efter SSWC med några fler.