Affärsmodellen Google

Sanna måste sett att jag såg fundersam ut och frågade hur läget var. Vi satt på ett café och hade mer tid än vanligt. Våren exploderade så jublande utanför caféets fönster, det var en sådan dag att försvinna in i en diskussion. Nu hade jag chansen att bolla idéer till min essä med henne. Det hade varit enkelt för mig att tycka att det var självklart att mediebolagen skulle tänka på mer än betalväggarnas (svenskans ”paywall”: hemsidebesökarna får tillgång till en hemsidas innehåll mot betalning) existens. Men jag ville så gärna höra vad en journaliststudent hade för relation till krav på intäkter och Internet som publiceringsplats. Fanns den relationen överhuvudtaget?

Professor Yochai Benkler på Harvard Law School argumenterar för att medieföretagen har strukturerat den offentliga sfären genom att använda teknik som deras konsumenter inte hade råd att använda. Konsumenterna, eller mottagarna, behandlade den kommunikation som flödade i den offentliga sfären som slutprodukter, aldrig som en handling i ett samtal. Detta skulle juridikprofessorn och författaren till boken Remix, Lawrence Lessig, kalla för ”RO culture” (”read-only culture”).

I och med att Internet inlemmats i de flesta samhällsstrukturerna medförde det en revolutionerande förändring för informationsdistributionen. Den enskilde hade möjlighet att sprida information och kunskap. Benkler menade att detta förändrade synen på den offentliga sfären.

De traditionella medierna hade inte längre ensamrätt på det sista ordet. Tack vare den digitala revolutionen har innehåll blivit en handling i ett samtal. Detta kallar Benkler för ”commons-based peer-production”. Lessig kallar detta för ”RW culture” (”read/write culture”). Innehållets betydelse förändras under tiden användare och algoritmer förädlar materialet, det är ett ekosystem av rykte.

Samtidigt som Sanna och hennes arbetskamrater med samma journalistutbildning i ryggen producerar sitt innehåll kommer människor med tillgång till Internet och oavsett deras utbildning att producera innehåll, innehåll som är relevant för dem själva. Därför måste Sannas framtida arbetsgivare tänka om.

Sanna berättade för mig att hon presenterade ett projektförslag till sin skola, som skulle resultera i ett undersökande reportage inom ett specifikt ämne som behandlar konflikten i den Demokratiska republiken Kongo. Förslaget godkändes inte då handledaren ansåg att det inte skulle vara intressant för den breda läsarskaran.

I och med att flera mediebolag funderar på eller just nu utvärderar ett införande av betalväggar är det tydligt att de anser att information och kunskap är en produkt som ska förmedlas till deras mottagare. De borde istället enbart se det som innehåll, vilket de inte längre har ensamrätt till att skapa. Internet har skapat en ny sorts efterfrågan där allt innehåll troligtvis kommer ha en marknad. Precis som Amazon kan mediebolag tillhandahålla ett enormt lager av innehåll. Det blir ekonomiskt hållbart för dem om det ges fri tillgång till innehåll, så att kunderna hittar dit och inte tvärtom. Men innehåll behöver inte nödvändigtvis vara gratis. Det finns pengar i relevans och affärsmodellen skulle kunna kallas för ”Google”. Det är paketeringen som borde bli produkten. Paketeringen skulle kunna vara ett gränssnitt som filtrerar ut det innehåll som är relevant för besökarna, baserat på smak, intresse och av betydelse för demokratier och samhällsfunktioner.

Med hjälp av sociala medier kan medieföretag nå sina potentiella besökare, om dessa företag är osäkra kan de öppna upp för innovation och låta externa utvecklare göra innehåll relevant för besökarna. Ett exempel är Everyblock som organiserar artiklar och nyheter från nyhetsmedier på webben genom att placera dem på kartor. Fler exempel och ytterligare fördjupning inom ämnet kan ni läsa i min essä ”Finished media goods and hit economy eroded: Why print media companies should seek synergies in social media” (http://tyckr.se/e-folio).

Vi behöver fortfarande journalistik från Sanna och hennes arbetskamrater. Enligt Miniwatts Marketing Group finns det cirka 71 miljoner invånare i den Demokratiska republiken Kongo varav 4% (år 2009) är Internetanvändare. I Sverige är motsvarande andel (år 2010) 92,5%. Vi har råd att bli informerade och informera. Sanna ville göra flera röster från den Demokratiska republiken Kongo hörda. Med en ny sorts affärsmodell för tryckta medier på Internet, hade det varit möjligt.