Att dela med sig av det överväldigande

Sociala medier handlar om att dela med sig av saker och ting; dels sådant som man själv upplevt eller tankar man har, dels saker man har läst, sett eller hört. Viral media är bitar av information som berör många människor samtidigt och som får dem att vilja dela med sig av det till bekanta.

En viktig fråga är om individer följer den övergripande medialogiken: hur ser din egen, personliga nyhetsvärdering ut? Vad får dig att vilja föra något vidare? Det som folk förväntas söka sig till är texter om våld, sex, katastrofer, lokala nyheter, kändisar, självhjälp och så vidare.

När informationsmängden blir allt större blir filtren mer intressanta och rollen som ens bekantskapskrets spelar för den egna mediekonsumtionen ökar i betydelse. Clay Shirky talade om filtrens betydelse häromåret:

Shirky säger att problemet inte är för mycket information, utan att filtren inte fungerar. Han pratar om olika typer av filter. Det filter jag personligen är mest intresserad av är det filter som det personliga nätverket av bekanta består av.

Jonah Berger och Katherine Milkman vid University of Pennsylvania har studerat vilka artiklar på New York Times webbsajt som folk helst emailar. Föga förvånande handlar det om känslor snarare än någon form av strategisk nyttomaximerande modell, även om man alltid i någon mening tjänar på att dela med sig av det man vet.

Den känsla som mer än någonting annat, enligt Berger och Milkman, får NY Times läsare att tycka att en artikel är värd att maila vidare, är awe. Det finns såvitt jag vet inte en riktigt bra svensk term för det, men fruktan/bävan/vördnad och en känsla av att vara överväldigad täcker ganska bra in vad det betyder. Eller som det uttrycks i Bergers och Milkmans paper1: ”Awe is the emotion of self-transcendence, a feeling of admiration and elevation in the face of something greater than the self.”

Även efter att ha läst pappret verkar resultatet hålla. Att en artikel är vördnadsbjudande betyder mer än om den är skriven av en kändis, kort, överraskande, placerad högt upp på sidan eller innehåller praktisk information. Jag tycker att det är en vördnadsbjudande slutsats. Det innebär nämligen att vi som mediekonsumenter inte huvudsakligen för vidare snaskigheterna (kanske skäms vi för mycket för dem) utan det som gör oss upplyfta som människor.

Sedan de obligatoriska frågetecknen. Den här studien rör alltså till att börja med dem som läser NY Times på nätet OCH som mailar artiklar. Folk som läser NY Times är naturligtvis inte särskilt representativa ens för amerikaner, mycket mindre för människor i allmänhet. Det är omöjligt att veta hur en liknande studie hade fallit ut i exempelvis Sverige, men jag vill hemskt gärna veta och hoppas att någon medieforskare ligger i startgroparna för att replikera studien.

Och sen det här med att maila artiklar. Själv gjorde jag det ganska ofta tidigare, men numer brukar jag twittra om det eller lägga en länk på Facebook. Det är endast undantagsvis som jag mailar. Är det en generationsfråga? Skiljer sig innehållet i de mailade artiklarna från de Facebookade?

Men tills vi vet det kan vi ändå vara en smula överväldigade.

Fotnot:
1. http://marketing.wharton.upenn.edu/documents/research/Virality.pdf (http://korta.nu/sswc10_40)
Läs även NY Times artikel om detta: http://www.nytimes.com/2010/02/09/science/09tier.html?_r=2&ref=science (http://korta.nu/sswc10_41)