En helt vanlig måndag 2.0

Det här är en liten text med en historia, som på samma gång känns lång och kort.

För bara ungefär ett och ett halvt år sedan ramlade jag in på Jonas Lejons utmärkta mikrobloggtjänst Bloggy. Jag minns inte riktigt hur det gick till, men jag har mina misstankar. Hur som helst stötte jag ju på många nya trevliga och intressanta personer där. Man gaggade diskuterade och tipsade – och inte minst: tittade på ”På spåret” tillsammans i oändliga och för Jonas servrar jobbiga trådar!

En av de många i Bloggykretsen var Mia Ankarvall – eller helt enkelt @ankarvall både på Bloggy och Twitter. Vi pratade och skojade en del, men när Bloggy tunnades ut och många migrerade till Twitter tappade vi kontakten. Twitter hade jag registrerat mig på tidigt men inte använt. (Se http://pelle.bloggy.se/stackars-gamla-trotta-reklamare-som-ar/ för en gaggigt rolig diskussion om ämnet att-vara-först-i-sociala medier.) Men så råkade vi ändå på varandra igen efter ett tag på Twitter. Mia som var lite nyare där undrade över nyttan med det. Eftersom hon undervisade äldre om internet och ville få en illustration av hur jag använde Twitter, så skrev jag följande lilla text anpassad till målgruppen. Den är pesonlig, halvpatetisk och kanske redan lite föråldrad, men en tidsbild:

Det är en helt vanlig måndag i den snöigaste januari vi haft på decennier. Jag lämnar mitt jobb i centrala Stockholm och tar mig till Centralen för min 9135:e pendeltågsresa. Visst vet jag att det kan vara trassel med tågen såhär i bistervintern, men har i stort sett slutat kolla upp sånt. När jag kommer fram tar det inte många sekunder att fatta att det inte är några futtiga minuter försenad jag kommer att bli. Stora hallen på Centralen är packad med folk och informationstavlorna domineras av ordet ”inställd”. Bara att vänta alltså.

Men det är här mitt liv har blivit rätt annorlunda jämfört med för ett år sedan. Jag halar upp min iPhone och öppnar programmet som ger mig kontakt med de ungefär 500 människor jag både följer och följs av på det stora sociala nätverket Twitter. Jag kollar runt efter de jag särskilt brukar ha kontakt med och ser vad de har skrivit de senaste minuterna. Tidigare i veckan har jag sett att en del av dem jag inte är särskilt bekant med har en träff efter jobbet på en pub. Jag skriver ett lite skämtsamt meddelande där jag beskriver folkmassan på Centralen som ett liknande party och skickar med en bild på kaoset. Ganska snart dyker det upp kommentarer kring mitt lilla gnäll. Det blir en del dialog fram och tillbaka som gör den trista väntan till lite mer av ett nöje i alla fall.

Jag bestämmer mig till slut för att titta runt efter andra tågförbindelser och hittar ett regionaltåg som stannar där jag bor. Tåget kommer in, jag går ombord och är på väg att leta upp en sittplats, när det plingar till i min iPhone igen. Det är en person som jag träffat några gånger. Han har sett min klagan och dialog med andra. Nu föreslår han mig och en annan bekant att vi ska ta en öl. På några sekunder har jag gått ifrån att vara en trött och smådeppig pendlare till att se fram emot att träffa folk. Fler personer dyker upp i diskussionen på Twitter och trots att detta är helt oplanerat är vi plötsligt fem personer som bestämmer tid och plats för öl och en matbit. En sjätte person är intresserad, men har småbarn att lägga och dyker aldrig upp.

Jag är först på stället vi kommit överens om och konstaterar nöjt att favorithörnet är ledigt. Med ytterkläder och ryggsäck ockuperar jag så mycket plats vi behöver, beställer en öl och meddelar läget till de andra via Twitter. En av dem dyker upp nästan direkt och två till ganska snart. Den femte har en rapport och en budget kvar att göra på jobbet, men vi peppar henne lite över det sociala nätverket. Det blir några trevliga timmar innan jag är tvungen att skynda iväg till mitt sista tåg för kvällen.

För ett år sedan hade det här aldrig hänt mig. Visst har jag ibland varit ute och tagit en öl eller två, men jag bor på en ort och jobbar på en annan, där jag inte har särskilt mycket umgänge. Jag har levt ett stillsamt familjeliv i många år.

Min erfarenhet av kontakter över internet har varit ganska liten. Det var egentligen med Twitters genombrott i Sverige 2009 som jag fick kontakt med folk över nätet i större omfattning. Flera gånger har det lett till möten med människor som jag helt enkelt inte kunde ha träffat tidigare. En del av dem jag har kontakt med kommer jag antagligen aldrig att träffa. Ändå finns det för mig en stor glädje i att ha kontakt med folk av olika ålder och med olika bakgrund från hela landet. Inte minst finns det en språklig glädje i många av de dialoger som uppstår, men också i de enskilda meddelanden på maximalt 140 tecken som kommunikationen består av.

Ett av mina meddelanden efter en av de fina träffarna med nya bekanta avslutade jag på detta vis: Så här var det inte för ett år sedan. Hur är det om ett år?

Det var mitt lilla föredrag på distans för Mias grupp av nybörjare. Enligt henne mottogs texten med nyfikenhet av hennes elever av äldre årgång. Om några av dem förirrade sig ut på Twitter vet jag inte. Kanske trivs de bättre i Facebooks mer inhägnade trädgård, men jag hoppas de finner något av den glädje och nytta jag tycker mig ha funnit.