Storheten ligger i bakgrunden

Kommunikation är stort. Det är stort att höras, det är stort att bli hörd. Hur ska man annars förklara att varje ny kommunikationsmöjlighet känns så fantastisk och exklusiv varje gång man hittar en ny väg?

När jag var liten var det telefonen som var det stora. Jag slogs med syskonen om att få svara när det ringde hemma. Det gällde att ropa ”Jag svarar!” först. Då vann man den stora äran att lyfta luren, säga ”Helena Sahlén” och få höra moster Berit fråga efter mamma. ”Mamma det är Berit!” fick man ropa, och man kände sig precis hur viktig som helst.

När jag gick på gymnasiet fick vi syskon följa med pappa till jobbet på Telia nån gång ibland. Telia var en liten bit av himmelriket. Där fanns det nämligen stora lektionssalar med datorer som vi fick testa nåt alldeles nytt på. Internet!

Det var Netscape som gällde, och man var noga med att se till att man hade klickat för alternativet att bilder bara skulle laddas ned först efter att man hade avgjort om sidan var intressant. Det tog ju så evinnerligt lång tid annars.

Där satt vi i samma rum och chattade med varandra. Man var tvunget att klicka på ”ladda om” hela tiden, annars såg man inte vad de andra sa i chatten. En gång var det en annan användare med i vår chatt. Han åt wienerbröd och hävdade att det var nyttigt. Jag frågade vilken del av kostcirkeln wienerbrödet representerade – mitten?

Shit! Det känns som väldigt länge sedan. Men samtidigt är det liksom alldeles nyss. Det var så stort!

Vad är lika stort idag? E-post, trådlös uppkoppling, smarta mobiler, Facebook, Twitter, bloggar… Nä. Inte sjutton minns jag min första statusrad på Facebook lika starkt som den där wienerbrödschatten. Men kanske är det just det som är så stort? Att det har blivit så självklart att vi inte ens minns.

När jag får frågan om jag bloggar svarar jag nästan alltid nej. Med andra ord ljuger jag oftast när jag svarar på den frågan, fast inte medvetet. Det är bara det att jag inte tänker på min blogg som en blogg, trots att den i högsta grad är just en blogg. Men för mig är den ju helt enkelt bara ett sätt att umgås med andra som är som jag: hästtjejerna (och någon enstaka man).

De bor i hela landet, och de flesta har egen häst. Det har inte jag, men jag rider på ridskola och jag skriver om varje veckas lektion och om andra hästaktiviteter i min blogg. Den är desstutom en del av hästcommunityt Hippson. Där håller jag kontakt med och får veta det senaste om alla mina hästpolare och deras ädla, halta, hopplösa, brunstiga, dräktiga, vinnande, mysiga, nybadade, skotappande, sommarbetande livskamrater.

Det är en blogg för den har allt en blogg ska ha: möjlighet att kommentera, taggar, rss med mera. Men jag tänker inte på den så, lika lite som jag tänker på vad e-post är när jag drar iväg ett mail på jobbet. Det är ett verktyg och ett format som helt enkelt hamnar i bakgrunden för den kommunikation den faktiskt möjliggör. Det är stort, tycker jag!