Sommarprat

Jag kom i kontakt med teknik i väldigt tidig ålder. När jag var liten, eller rättare sagt när jag var mindre, jobbade min pappa som TV- och videotekniker. Jag brukade älska att följa med honom till jobbet där jag brukade sitta och titta på Disney-filmer på kassettband som hade fastnat i videoapparater, som var inne på verkstaden för lagning. Något annat jag tyckte var spännande med pappas arbetsplats var att plocka bland de lösa komponenterna som låg i lådorna med reservdelar. Jag har nämligen alltid gillat småsaker. Numera har jag en växande samling av miniatyrleksaker från Japan, men på den tiden samlade jag på små söta komponenter. Nu kanske det låter lite sorgligt att jag lekte med motstånd och transistorer som barn, men jag kan försäkra dig om att jag hade en superbra barndom.

Efter ett besök i USA i Silicon Valley som 12-åring, fick jag upp ögonen för datorer och mjukvara och att jag sedan valde att läsa IT på Chalmers var nog en ganska genomtänkt slump faktiskt. Under tiden som högskolestudent hade jag alltid ett antal datorer samtidigt och körde olika operativsystem på dessa – och då har det inte varit Windows 95 på den ena, XP på den andra och Vista på den tredje, fjärde och femte datorn. Utan med andra ord kan jag klara mig ganska bra utan högerklick och jag är inte heller rädd för kommandoprompten, om man säger så. Eftersom jag har suttit på olika operativsystem får jag ofta frågan vilken som är bäst. Även nu när jag jobbar på Microsoft fortsätter jag att ge samma svar som tidigare. Jag ser nämligen datorn som ett verktyg som man använder sig av för att utföra en viss uppgift. Att ställa en simpel fråga som ”Vilket operativsystem är bäst?” tycker jag är som att ställa frågan ”Vad är bäst – en sked, gaffel eller kniv?”. Frågan går inte att svara på om den inte ställs i ett specifikt sammanhang. Sedan kan man ha favoriter, men det är en helt annan sak. Just nu är mitt favorit-operativsystem Windows 7. Windows 7 kanske är lite som en spork.

Jag är född och uppvuxen i Västerås, men mitt namn avslöjar nog att jag har något annat påbrå. Kinesiska är mitt modersmål. Mamma och pappa kom till Sverige som flyktingar för drygt 30 år sedan och de kom hit helt tomhänta. De kunde inte språket och hade knappt hört talas om landet Sverige innan de hamnade här. Det är en lång historia, men sammanfattningsvis kan jag säga att genom hårt arbete lyckades de skapa en bra tillvaro här trots väldigt tuffa motgångar. Det är nog lite av deras drivkraft som jag försöker bära med mig och dra lärdom av. Det går ju inte att styra över allt som händer i ens liv, men man väljer själv hur man tacklar det som dyker upp längst vägen som man går på. Jämfört med mina föräldrar har jag fått vandra på en väg där blommor växer vid vägkanten och fåglar flyger kvittrande runtomkring mig. Fast det har väl hänt att jag fått fågelbajs på huvudet och precis som alla andra har jag också fått kämpa igenom mina egna små krig…