Service – en frihet utan pris
Pelle Wessman · @voxpelli
Ur SSWC-boken 2010, s. 556–557 · Läs boken som PDF
På kafé är det inte kaffet utan baristan och lokalen som kostar ägaren de stora pengarna. Det är de fasta kostnaderna som står för de stora utgifterna i verksamheten - inte råvarorna. Det är inte kaffet man betalar för – det är servicen.
Om du föreställer dig ett idylliskt fik med bästa läge och underbar atmosfär – ett sådant alla vill besöka. Om du då också förställer dig att vi alla jobbar på nergångna platser dagarna i ända och blott hinner in om detta fik en gång i månaden för att ta oss en latte, men att vi ser fram emot och värdesätter den stunden stort – den får oss att fortsätta kämpa. Om du föreställer dig det så måste du också föreställa dig en dyr hyra, en påkostad inredning och bästa personal – men föreställer du dig då också att du kommer att få betala 150 kr styck för din latte för att detta fik ska gå runt?
150 kr en gång i månaden kan vara okej för något som får livet att gå runt, men fortsätt nu att föreställa dig detta fik fast sätt dig i situationen att du precis blivit arbetslös. Ditt liv håller på att rasa samman och för att samla krafterna att hitta nästa jobb så söker du upp det som ger dig din livsgnista – detta paradis på jorden till kafé – som nu serverar dig en latte för 150 kr styck – något din A-kassa snyftar raka vägen till fattighuset för. Det funkar inte va? 150 kr en gång kan vara okej, men när du inte passar i normen så kraschar det.
När de fasta kostnaderna för en service läggs som ett påslag, marginal, på en produktkostnad blir det svårt för kunden att köpa det den vill ha. Är det servicen eller är det latten? Om servicen blir mer eftertraktad än produkten får kaféet problem – 150 kronors problem.
När gym tillhandahåller servicen av en gymhall som de i princip enbart har fasta kostnader för tar de betalt för den genom en fast serviceavgift. Netflix tar likaså ut en fast serviceavgift för sin DVD-tjänst – men låter dessutom ett påslag på fasta kostnaden för inköp av DVD:er täcka den rörliga kostnaden i utskicken av dem – en typ av ”omvänd” marginal.
Ett fik som vill fokusera på service, såsom Kujenga1, skulle som gymmen och Netflix kunna införa en serviceavgift som betalar för att kaféet kan ha härlig personal, generösa öppettider och stor fin lokal. Ett sådant fik kanske till och med skulle kunna tillämpa Netflix omvända marginal och bjuda på kaffet för de som betalat serviceavgiften? Oavsett så får de genom serviceavgiften reda på vad gästerna faktiskt önskar sig och kan anpassa sig efter den konsumentmakten – något alla tjänar på i slutändan.
Service är frihet – men en frihet utan pris. Genom att gömma undan servicekostnaden i marginalen på en produkt inskränker man folks frihet att välja och gör dem till konsumtionssamhällets slavar. Genom att ge service ett pris gör man också friheten tillgänglig på marknaden och gör det på så vis möjligt för folk att köpa sig en mångfald utan att för den delen behöva konsumera sig till döds. Det erkänner att livskvalité är minst likvärdigt med konsumtion – att det kan vara minst lika givande att få ta sig en liten kopp kaffe i ett paradissolsken som att vräka i sig ett storpack på en p-plats.
Produkten är inte allt – utan servicen är den inget.
Fotnot:
PELLE WESSMAN — DÅ
Texten är en omarbetning av ett inlägg på min blogg: http://voxpelli.se/2010/07/fika%20som%20pa%20gymmet%20med%20fastpris http://korta.nu/sswc10_155 Pelle Wessman, pragmatisk perfektionist från Malmö som gärna grottar ner sig i filosofiska utläggningar kring något galet webbkoncept eller någon spännande ekonomisk modell. Spenderar dagarna som webbutvecklare på Good Old och som aktiv inom opensource projekt såsom Drupal. Blogg: voxpelli.se | Twitter: @voxpelli | github.com/voxpelli
PELLE WESSMAN — IDAG
Efterforskat juli 2026 · AI-underlag med källänkar
Senior webbutvecklare på webbyrån 040 i Malmö; driver även egna bolaget Yikesable
Webbutvecklaren från Good Old som 2010 filosoferade om serviceavgifter på fik är i dag en av Sveriges mest namnkunniga open source-profiler. Han jobbar som senior webbutvecklare på Malmöbyrån 040, driver egna bolaget Yikesable och lägger en stor del av sin kraft på open source: han leder ESLint-konfigurationen neostandard (den andliga efterföljaren till standardjs), är medunderhållare av klassiska testramverket mocha och typbiblioteket type-fest, sitter i ESLint Communitys Core Team och underhåller en lång rad egna npm-moduler.
Brev från 2026
En AI har läst texten från 2010 och föreställer sig – varsamt och med glimten i ögat – hur Pelle Wessman kanske skulle svara idag. Det här är INTE Pelle Wessmans egna ord.
Latten för 150 kronor har jag tänkt på fler gånger än jag vill erkänna. För världen läste uppenbarligen texten — men den prenumererade på allt utom fiket.
Film, musik, program, till och med bilvärmen blev månadsavgifter. Modellen jag skissade vid espressomaskinen åt sig igenom hela ekonomin, och en del av det blev precis den frihet jag hoppades på: att betala för tillgång i stället för för varje klunk. Men jag måste med viss ödmjukhet notera att konsumentmakten jag drömde om ibland förväxlades med en glömd autoförnyelse. Att ge service ett pris var tänkt att göra valet synligt. I stället blev priset osynligt på ett nytt sätt. Det får jag fundera vidare på; öppna frågor är trots allt open source-själens naturliga tillstånd.
Men grundsatsen står jag för än idag, ord för ord: produkten är inte allt — utan servicen är den inget. Och någonstans finns fortfarande ett fik som vågar testa. Jag väntar med kortet redo.
Är det din text? Skriv ditt riktiga svar – mejla joakim@jardenberg.com – så ersätter vi AI:ns brev med ditt.
Drömmarna i den här texten
Prenumerera på ditt fik
MuteradeHan skissade prenumerationsekonomin vid espressomaskinen: betala för servicen, inte för klunken. Världen lydde — fast överallt utom på fiket: film, musik, program och träning blev månadsavgifter medan latten behöll sin gamla prislapp. Idén muterade och erövrade allt utom sitt eget ursprungscafé.
AI-underlag med källänkar, utkast juli 2026. Se hela scoreboarden på /drommarna.