Den som är den som är det

Inte alla har råd att bjuda på sig själv. Men vi som anser oss ha råd att göra det tror jag har en viktig uppgift.

På fjolårets Sweden social web camp, SSWC, kom jag som total nykomling. Jag började blogga som anonym i början av 2009. Första veckan delade jag inte ut min bloggadress till någon. Sedan blev det lite tråkigt så jag började dela ut adressen till en person i veckan, som ett test. Sedan en om dagen.

Efter en stund hittade jag till Twitter och gav upp. Kom ut från anonymträsket och blev helt öppen. Jag, mina känslor och livet, helt upp till var och en att läsa.

Många som bloggat om sina känslor och uppleveleser tror jag någon gång har försökt skriva den här texten, där man berättar sin personliga internetresa. Det är inte alldeles enkelt, men jag ska försöka göra det så naket jag kan.

Anledningen att jag åkte på SSWC var att min då nya internetväninna Elvira – @notonmyshift [Twitter] – skulle plugga till webbstrateg. Jag hängde på som kompis. (Trust me, vankas det party, mycket folk och camping är inte jag den som är den som är det som ni vet. Läs det en gång till.)

Tyvärr råkade Elvira bli sjuk, så jag åkte helt på egen hand, pengarna redan inbetalda och ”sociala medier” – ett begrepp jag ställer mig aningens tveksam till – i varje vrå av lilla hjärnan.

Väl där visade det sig att jag faktiskt redan kände några, samt hade en rad andra bekanta från Twitter, så det gick ingen verklig ensamhetsnöd på mig, ens inledningsvis.

Innan det helglånga – numera närmast sönderhyllade eventet – var över, hade jag träffat några av de finaste människor jag mött, och druckit minst fyra öl för mycket. (Något jag ämnar göra även i år.)

Men, undrar du, vad är det som är så konstigt då?

Tja, kanske kommer jag i år att vara den ende (av närmare 400, som jag förstått saken) som inte har något jobb. En äkta arbetslös.

På SSWC florerar diverse mediechefer, start-up-vd:ar, socialmediekändisar, PR-nissor, ultraspetsiga personer med datorkompetens och en och annan i övrigt duktig, samt ett stort antal andra, mer eller mindre vanliga.

Jag är utbildad journalist och har arbetat som skribent, redaktör och layoutare. Vissa år har jag tjänat ganska duktigt med pengar, men överlag är min karriär en ganska sorgesam historia.

Till saken hör att jag inte alltid mår så bra. Lite oavsett omständigheter. Då och då går jag liksom ner mig, blir dålig, självömkande, något svår att umgås med. (Ni som träffat mig vet att jag tillhör de tydligt extroverta som inte är räddhågsen.)

Men det är man ju inte ensam om, vilket allra tydligast visas, tada … på internet, i sociala medier.

Numera är det inte ofta jag klämmer ur mig något viktigt personligt. Jag har, tänker jag mig, fått ”andra uppgifter” – hjälpa nya nybörjare, vänchatta och ställa upp bakom kulisserna.

Ändå vet jag, eller försöker åtminstone alltid minnas, var jag har mina rötter. Bland de som inte alltid ligger överst på framgångslistan, inte alltid har flest vänner, inte alltid tycker att nästa utmaningn är lika spännande som förra. Kanske bland dem med en diagnos, de som känner sig misslyckade, de som strävar efter att hitta sig själva.

Jag funderade ett tag på att hålla ett föredrag på årets SSWC om att ”må dåligt på internet”, men jag tror inte att det blir något. Och jag tror ni förstår varför.

Ändå vill jag säga dettta: Även människor som inte passar in i den norm som finns uppsatt, har något viktigt att bidra med, till samhället och webben.

Ibland kanske till och med något de andra inte har …