#twitterbebis

På eftermiddagen den 9 mars gick vattnet för Johanna under ett kundmöte, en dryg månad före beräknad nedkomst. Väl inne på Danderyds sjukhus stannade värkarna av. Det visade sig att bebisen efter att Johanna ramlat på en isfläck några dagar tidigare snurrat runt i magen, satt sig i sätesbjudning och sedan i sin nya, ovana position sparkat sönder sin fostersäck. Sätesläget i kombination med vattenavgången omöjliggjorde mekanisk igångsättning av förlossningen, vilket gav att vi i dagarna tre blev liggande på sjukhuset, i väntan på att förlossningen skulle sätta igång av sig själv eller att läkarna skulle säga ”nu kan vi inte vänta längre, vi måste ta ut honom med kejsarsnitt”. Under tiden av väntan gjorde vi som vi alltid brukar göra – bloggade, twittrade och facebookade. Det skulle vi enligt somliga inte ha gjort. 95 procent av reaktionerna vi fick var visserligen peppningar och hurrarop, men vi fick även en del spott och spe.

Torsdagen den 11 mars, dagen innan Tage föddes genom kejsarsnitt, var följande notis publicerad i tidningen Stockholm City.

Daniel kommenterade notisen i följande blogginlägg:

Förlossningsrapport #3

Ja jösses. Det slutar aldrig att förvåna mig vad som sticker somliga i ögonen. Att människor som har barn är självutnämnda experter på att ge råd till sådana som är på väg att få det – eller precis har fått, eller kanske åtminstone tänker att de kanske ska skaffa sig någon gång – var jag medveten om, men jag hade aldrig riktigt själv råkat ut för det ännu, kanske för att killen under graviditeten är så sekundär, blott ett bihang till den blivande modern. För jo, Johanna har fått ta emot förnumstiga råd och förmaningar tills det blött ur öronen på henne de senaste månaderna.

Nu är det dock slut på sötebrödsdagarna även för mig. Sedan vi kom in på BB i tisdags seneftermiddag har jag blivit åthutad från flera håll för det här med att vi haft mage att delge omvärlden att vi befinner oss här på BB. Att vi – medan vi ligger här och väntar och väntar och väntar och väntar på att värkarna ska sätta igång ordentligt (41 timmar sedan vattnet gick nu) – har skrivit på Twitter om vår väntan och de uttryck den tar sig har på Facebook kallats det jävla dummaste, och vi har blivit tillsagda att pröva att bara uppleva istället för att hålla på med … ja vad det nu är vi gör. Detta dessutom av människor som jag faktiskt trodde bättre om.

Och så i dag ser jag att vårt twittrande tagit sig ända in i tidningen Stockholm City. Narcissismen slår nya höjder, verkar budskapet vara. Och ja, så är det väl kanske. Men det är också intressant att konstatera att när mitt eget bokförlag skickade ut pressmeddelande samt exemplar av min nya roman till Stockholm City för en dryg månad sedan – en roman som i mina ögon är en rätt intressant betraktelse om en generation stockholmare av i dag – så bemöttes det av tystnad från tidningen. Men när jag som privatperson beskriver mina upplevelser inför födseln av vårt barn, bedöms det ha ett nyhetsvärde på deras nöjessidor. Det säger mer om dagens samhällsklimat än vad min twitterfeed gör, tycker jag

*

Kort efter att Tage föddes skapade vi ett twitterkonto i hans namn, som kopplades till en Posterousblogg där vi med ojämna mellanrum postade bilder på honom. Begreppet #twitterbebis var fött.

Fyra månader har gått sedan dess, Tage har precis lärt sig att rulla runt och har en bästa vän som heter Kninis och är en snuttefiltskanin. Vi bestämde oss för att summera erfarenheterna av hans nätliv hittills genom en googlechatt:

10.07.14 21.03
Johanna: Pysen

vad ska vi säga om att vi har skjutsat ut Tage i sociala medier från dag ett?

10.07.14 21.04
Daniel: Jag tycker att det har gått bra. Jag tycker nog ändå att hans twitterfeed känns ganska uppskattad men ändå harmlös.

10.07.14 21.05
Johanna: Ja och jag tycker på något sätt - om man ska återgå till förlossningen och att vi skrev om den medan det hände – att det är så märkligt att det alltid ska upplevas som finare att skriva om saker lång tid efter att de hänt

10.07.14 21.06
om jag hade skrivit mina memoarer om hundra år och tagit med förlossningen där, hade ju det varit OK, ingen hade klagat.

Men att realtidsrapportera är inte bra.

10.07.14 21.09
Daniel: Nej, visst. Men de som har varit skeptiska har väl tyckt att vi har lämnat ut Tage. Dina memoarer är ju i första hand dina egna upplevelser av ditt eget liv, vi har ju ändå skapat ett twitterkonto som ska vara hans eget. Visserligen publicerar vi bara söta bilder på vårt exemplariska A-barn plus en medföljande mening, men det blir ju någon typ av exponering som han inte valt själv.

10.07.14 21.10
Johanna: Jo, men det kan man väl ändå inte kalla förlossningen, den var ju mest min upplevelse – och lite din. Tage var kanske en huvudperson men inte så aktiv.

och många var ju skeptiska mot att vi twittrade inifrån Danderyd

Daniel: Nej, det är sant, går vi tillbaka till förlossningsdiskussionerna är det ju så.

10.07.14 21.11
Fast SÅ många var de ju ändå inte som gnällde. Typ två-tre stycken 50-talister.

Johanna: ja

Daniel: Även om de var högt uppsatta.

Johanna: ja

fast jag förstår vad du menar om hur vi beter oss nu

att han har blogg och twitter

10.07.14 21.12
jag tyckte det var lite kul att jag bara:

”åh vad kul för honom när han blir vuxen att han har haft sitt twitterkonto sen han föddes” och du bara ”eh, tror du ens att twitter finns då?”

jag är inte så smart alltid

10.07.14 21.15
Daniel: Självklart kommer han att tycka att det är roligt att så mycket av hans första tid finns dokumenterad. Jag tror ju visserligen att de flesta barn kommer att ha det i framtiden, eftersom deras föräldrar lär ha hårddiskarna fulla av bilder på barnens första tid, men i och med att vi har en Posterous-blogg där alla bilderna kommer i kronologisk ordning och med en liten rubrik till allt, så tror jag att vi har ett försprång. De där tusentals bilderna man har liggande i sitt iphoto har ju en tendens att förbli där, otaggade och orensade.

Och även om twitter- och bloggbegreppet är long gone då så tror jag absolut att han kommer att uppskatta det vi gjort.

10.07.14 21.19
Johanna: Ja, jag tycker att även om en del anser att vi exploaterar honom, så är det inte bara för oss själva vi gör det. Utan faktiskt även för honom. Det kanske låter konstigt, men jag hade blivit jätteglad om jag fått något sådant av mina föräldrar, klart jag tycker att det är något bra jag vill ge till Tage.

Och så är det ju bra för hans far- och morföräldrar. Jag är genuint glad över att de kan följa hans utveckling så bra via bloggen. Mamma påpekar nästan varje dag något om bilderna och hur han utvecklas.

10.07.14 21.20
Fast vi ska ju inte göra det till ett försvarstal heller, det här.

Daniel: Ja, det gör ju mina föräldrar och systrar också. Fast för deras skull hade det ju räckt med bloggen, den skulle ju inte behöva göra om inläggen till twittringar för deras skull.

10.07.14 21.21
Johanna: Sant. Men jag tycker också att det är roligt att Tage har ett sammanhang att höra till som nu när vi åker till SSWC eller när vi var på Moving Images

att han är Twitterbebis

10.07.14 21.22
Daniel: Jo, det håller jag med om.

10.07.14 21.23
Nu när jag tänker efter så var det ju några på twitter som ondgjorde sig över det här med twitterbebisar också, för ett par månader sedan. De var ju inte kritiska mot oss specifikt, men tyckte att det var patetiskt att det fanns de som låtsasskrev åt sina barn på twitter.

Johanna: Ja. Egentligen är det ju lite småtöntigt, visst.

10.07.14 21.24
men vafan, hur många hund- och kattbloggar finns det inte därute

och de är sämre på att prata än vad Tage är.

10.07.14 21.26
Daniel: Fast jag har tänkt på det där med att man låter bebisen – eller hundarna och katterna då – tala i jag-form, trots att det är man själv som skriver. Det är ju inget nytt egentligen, det är ju så alla ”Mitt första år”-böcker är uppbyggda också.

Johanna: Japp

Daniel: Så vi har ju bara tagit en gammal tradition in i den digitala tidsåldern.

Johanna: Eller för all del fotoalbum, men vårt album är öppet för världen

ja, exakt så.

10.07.14 21.27
Fast så är ju egentligen hela sociala mediesvängen uppbyggd

det som driver oss att hänga i soc medier är ju på intet sätt nytt, det är bara tekniken som är det.

Daniel: Nej, visst.

10.07.14 21.29
Johanna: Men kanske kommer Tage slå bakut mot oss och bli en sådan där kille som tar semester från datorn och bara ”nu kopplar jag ner, vi ses om ett halvår” och vägrar framtidens Facebook.

Det vet man inte.

Daniel: Det vore just snyggt.

Johanna: Det kanske beror lite på hur länge vi håller på och twittrar åt honom också?

Jag tänker på att Schulman har lagt ner sin blogg

det går ju bara till en viss gräns.

10.07.14 21.32
Daniel: Ja, twittra och blogga i hans namn tycker jag inte att vi kan göra längre än tills han kan börja uttrycka sina egna åsikter. Däremot tycker jag att Schulman gott hade kunnat fortsätta blogga om han ändrat riktning och börjat pappablogga på riktigt istället, alltså satt sitt eget faderskap i fokus istället för att ha Charlie i centrum som en seriefigur.

10.07.14 21.33
Men det är ju en annan diskussion.

Johanna: Ja, håller med.

om båda.

10.07.14 21.34
Men jag tycker också att för mig skulle det ha blivit skitkonstigt att lämna Tage utanför mitt nätliv för att skydda hans integritet.

Daniel: Men vadå integritet, på vilket sätt skadar vi honom?

Johanna: Jag kan förstå att man vill det, visst, men nätet och allt omkring det är ju en så stor del av mitt liv

10.07.14 21.35
ja, men i det att han inte kan bestämma själv om hela världen ska få se honom osv

10.07.14 21.39
Daniel: Visst, han är en person och han har rättigheter. Men vi är ändå hans föräldrar, han lever under vår vårdnad. Jag kan tänka mig tusentals saker som är värre att göra mot ett barn än att publicera en bildblogg om delar av hans liv. Vi är ju ändå inte helt korkade i bollen, det är ju inte som att vi lämnar ut honom i känsliga situationer. Vi skildrar hans – och därmed också vår – vardag med två-tre bilder per dag.

10.07.14 21.40
Johanna: Det är sant och ett bra argument.

10.07.14 21.41
Daniel: Men visst, jag säger ju samtidigt emot mig själv lite också, eftersom jag ändå vill att vi slutar när han kan börja tala för sig själv. Vi kommer ju att vara hans vårdnadshavare och bestämma över honom långt efter att det har inträffat.

10.07.14 21.42
Johanna: haha!

Ja, men då kan vi ju släppa in honom och låta honom vara delaktig.

Hursom, det ska bli kul på SSWC, att han är med igen

jag minns förra året när han var 9 veckor i magen

10.07.14 21.43
det är redan en tradition för honom ju

Daniel: Jo.

10.07.14 21.44
En annan grej – det är ju ändå så att det här med att Tage har ett twitterkonto inte är SÅ intressant för folk i gemen. Visst, han har runt 85 followers, men det har legat rätt konstant runt 80-strecket länge. Inte ens när vi var på Moving Images och pratade framför flera hundra twittrare och han var med på scenen fick han mer än två-tre nya followers. Gemene man är inte så intresserade av hans förehavanden som de som blir indignerade verkar tro. De som gillar att ibland se söta bilder på Tage följer hans flöde, resten skiter högaktningsfullt i honom. Så roliga är helt enkelt inte andras bebisar.

10.07.14 21.46
Johanna: Exakt.

Och jag skulle tro att många av de som följer honom är sådana som träffar honom IRL lite då och då åtminstone. Det finns liksom ett band på något sätt.

10.07.14 21.48
Men låter han inte lite nu från sovrummet?

Vi får nog gå och natta om honom.

Jag kan göra det så kan du skicka in vårt bidrag till boken

10.07.14 21.49
Daniel: Kvinnan sköter barnet, mannen sköter tekniken. Fint.

Johanna: Exakt

Du får nog ditt så småningom också ska du se.