En svindlande tanke

”Jag tror inte han har fattat”, viskar min kollega under lunchen.

Vi pratar om den prominenta kulturjournalisten, en aktiv bloggare, twittrare och nästan en del av vår lilla internetbubbla, men bara nästan.

”Jag tror inte han har fattat…”

Han säger det aldrig rakt ut, men det är tydligt att han menar internet och den revolution som vi båda brottas dagligen med. Dialogen, samtalet, massmediernas död och konversationsmediernas födelse.

Jag tänker på detta när jag läser Publicistklubbens årsbok och debatten som följt på den. Jag funderar på hur det gick till när denna prominenta förening gör sin årsbok, och inte lyckas få in en enda röst som ser nätet som en möjlighet, inte ett hot.

En kollega mejlar en länk till Svante Weylers krönika i Godmorgon Världen från i söndags. Weyler tycker vi borde läsa Stig Dagermans ”Tysk Höst” och återuppliva det klassiska reportaget. ”Se bakåt inte framåt.”

Lösningen är hela tiden densamma: Tillbaka till print. Tillbaka till det klassiska reportaget. Lägg ned gratiswebben. Lägg ned det ytliga snacket, de korta meningslösa nyheterna.

Stefan Melesko, docent i medieekonomi, skriver att webben ”publicistiskt sett aldrig kan bli annat än en snabb kanal för nyheter”1.

Samtidigt pågår en diskussion om hur boken som publiceringsform förändras av den digitala tekniken. Paul Carr skriver ett intressant inlägg2 om hur Ipaden kommer döda Kindle och hela den avkopplade, ostörda läsupplevelsen.

Jag tänker och tänker och tänker och hur jag än tänker så blir jag inte klok på det.

Jag är rätt dålig på att läsa böcker. Jag älskar att kasta mig över en spännande bok, oftast facklitteratur, men jag orkar sällan mer än ett eller ett par kapitel. Hemmet är fullt av halvlästa titlar.

Men det betyder inte att jag inte läser. Men jag gör ju tvärtom mot Publicistklubbens skribenter: Jag läser på skärm.

Jag börjar när jag vaknar och slutar när jag somnar, i sängen med Iphonen bredvid mig, laddad med inlägg via Twitter, Facebook eller Instapaper.

Jag läser nyheter, korta tweets och facebooksuppdateringar. Sport, kultur, nöje, till och med lite skvaller. Jag läser bloggar, personliga betraktelser och snärtiga sammanfattningar.

Men framför allt läser jag en massa långa, rätt nördiga, komplicerade blogginlägg. Jag läser inläggen, jag läser kommentarerna på inläggen, ibland är de tio, ibland 20, 50 eller över hundra, om det är ett välskrivet och provokativt inlägg. Jag läser bloggare som svarar på inläggen, jag följer debatten vidare.

Hela ämnet lever, rör sig och jag följer med. Kommenterar, diskuterar, ibland på bloggarna, ibland bara med korta tweets. Och jag lär mig enormt mycket.

Den enorma boom i läsande – och skrivande3 – som skett i vårt land sedan bloggarna slog igenom för fem år sedan saknar motstycke i modern tid. Genombrottet för bloggar och sociala medier har inneburit en enorm flora av nya nischade ställen där folk diskuterar allt från utrikespolitik till trädgårdsodling. Varje dag kan vi läsa och delta i djupa debatter där nya vinklar och nya spår ständigt för diskussionen vidare. Debatter där man ofta ägnar sig åt att diskutera sakfrågan i mycket större utsträckning än vad som oftast är fallet på de fina tidningarnas kultursidor.

Jag får helt enkelt inte ihop denna bild av vad man läser på webben med GP-reportern i Publicistklubbens domedagsskrift om hur ytlig och tramsig webben är.

För mig är webben allt annat än ytlig och tramsig. Visst toppar Aftonbladet sajten med kändisar, sex och korta händelsenyheter. Men det är ju bara en liten liten del av webben. Aftonbladet går man ju bara in på när man verkligen inte har något annat för sig, när tråknaden är för stor, tristessen för seg.

Jag tänker på det min vän sade på lunchen: Jag tror inte han har fattat.

Och då slås jag av Tanken: Tänk om det är så att Svante Weyler, Stefan Melesko & co i Publicistklubben och alla mina papperskramande kollegor inte vet om att DET FINNS NÅGONTING ANNAT?

Tänk om de aldrig har hittat de där bloggarna som gör att de känner sig smarta varje dag när de läser dem?

Tänk om de aldrig har deltagit i en debatt i ett kommentatorsfält? Aldrig har diskuterat med meningsmotståndare offentligt och fått erkänna sig besegrade? Eller vunnit?

Tänk om de bara ser webben som ett ställe där man hämtar in senaste nytt?

Tänk om de aldrig vågat fråga om hjälp på webben och därmed aldrig fått uppleva den givmildhet som folk generellt uppvisar i de sociala nätverken?

Och det blir med ens så mycket klarare: Om den gängse bilden av vad en tidnings sajt ska vara är att den ska vara ett ställe för korta, snabba nyheter – ja, så klart att det blir så då.

Vill man inte vara redaktör för det där lite djupare samtalet, den viktiga debatten, då blir man inte det.

Fotnoter:

1. http://www.expressen.se/kultur/1.1949032/elandiga-medier (http://korta.nu/sswc10_160)
2. http://techcrunch.com/2010/04/11/who-needs-catch-22-when-you-have-flight-control/ (http://korta.nu/sswc10_161)
3. http://www.expressen.se/kultur/1.1841603/allt-fler-skriver (http://korta.nu/c056)