Eftertanke

En dag skulle Petter och jag sätta oss ner och skissa på hur ett nytt arbetsställe i Malmö skulle kunna se ut. Ett ställe för sådana som oss, för människor som känner sig instängda på kontor men är trötta på att sitta hemma eller bli utslängda från caféer när man druckit upp sin kopp kaffe. Ett ställe för de som behöver byta ut sin vanliga arbetsmiljö för några timmar. Ett ställe för arbetsnomader.

Vi hade tänkt skissa på hur det skulle kunna se ut, eventuellt, nån gång i framtiden, kanske.

För det är så man oftast gör. Först föds idén, sen planerar man, beräknar, tänker efter. Tänker efter före.

Vi skulle skissa på det och några timmar senare insåg jag att det inte längre var vad vi gjorde, vi hade helt plötsligt börjat göra. En litet enkelt Etherpad som skulle underlätta det för oss två att arbeta på samma dokument, och helt plötsligt var vi 20 personer.

Jag är en strateg. Jag älskar att spela långa och krångliga spel där min hjärna stretchas. Jag tycker inte bara det är bra att beräkna innan man börjar, jag älskar att göra det!

Men ibland gör det att verkligheten kommer ivägen för förverkligandet av drömmarna, ibland sätter det stopp för min kreativitet, mitt mod och min ambition.

Och visst finns det behov av eftertanke. Behov av att stanna upp, reflektera, byta riktning…

Men jag försöker lära mig att tänka efter, efteråt. Eftertanke.

Vissa dagar drabbas jag av dåligt självförtroende. Jag kan ingenting, jag vågar än mindre. De människor som finns omkring mig blir då min måttstock och mitt fokus ligger på vad jag (inte) kan, istället för vad jag kan lära mig. Alla dessa sabbotörer, jag är för ung, jag är tjej, jag har aldrig gjort det där förr, jag kan inte, jag vet inte. Om jag tänker före då och lyssnar på dem, då drabbar mig ofta missmodet och det blir ingenting av mina stora drömmar.

Om jag hade satt mig ner och planerat Kujenga vet jag inte om jag hade vågat.

Om jag hade beräknat och insett hur mycket pengar vi behöver för att dra igång och för att driva runt det.

Om jag där och då hade kommit ihåg att caféer sällan går runt.

Om jag hade tänkt på hur mycket jag hade behövt kunna för att göra det jag gör just nu. Då vet jag inte om jag hade vågat.

Om jag hade tänkt före.

Men tänk om det inte är min förmåga som sätter gränser för vad jag kan göra, utan min nyfikenhet. Om det jag kan blir mindre viktigt och det jag vill blir viktigare.

Varje dag gör jag saker jag inte inte kunde igår.

Om jag först tänker efter inser jag att jag inte förmår ta Kujenga från dröm till verklighet. Men om jag tillsammans med andra slutar tänka och istället bara gör, då inser jag helt plötsligt att det händer. Då tar min nyfikenhet mig framåt, jag lär mig det jag behöver göra.

När vi drog igång Kujenga tänkte jag inte efter före.

Vi gör, jag lär mig, jag kan.

Jag tänkte efter, efteråt.