Samhällsdebattens sociala organisering – hur kan ett varumärke börja kommunicera med omgivningen?

Jag har det närmaste halvåret författat en masteruppsats inom strategisk kommunikation (Lunds universitet) för att förstå hur en organisation inom kulturområdet kan lära sig att kommunicera. Min utgångspunkt har varit att undersöka hur användningen av sociala medier kan skapa nya sätt för att nå organisationens intressenter. Måltavlan för min analys har varit Kulturrådet, en centraliserad organisation som kan betraktas som sluten och svår att komma nära om man inte redan är invigd. Det finns några särskilda frågor som uppkommer apropå kommunikation och kulturområdets omgivning i stort. Om exempelvis inte Kulturrådets intressenter är införstådda i verksamheten undrar jag om kommunikation kan vara ett medel för att utveckla effekten av kultur? Måste det finnas ett egenvärde över huvud taget för att kulturen ska vara en fråga på politikernas agenda? Ett sätt att påverka den politiska agendan är att bistå med mer pengar till kultur. Kulturrådets inflytande över de nationella kulturbidragen förändras med samverkansmodellen, vilken ger frihet till regionerna att själva bestämma hur medlen skall fördelas. Samverkansmodellen är ett nytt direktiv från regeringen för hur de statliga anslagen på kulturområdet ska fördelas till kulturverksamhet. Jag tycker att modellen i allra högsta grad handlar om att utveckla kommunikationen mellan Kulturrådet och dess intressenter.

Jag tror att kommunikation kan fungera som ett sätt att komma samhällsdebatten närmare, och ge uttryck för ett mer utvecklat samarbete mellan olika intressenter, båda nära och längre ifrån organisationens kärna. Jag tror att det finns behov av att betrakta kommunikation och kultur ur ett övergripande perspektiv och se i vilka sammanhang olika områden rör sig i och hur de skulle kunna samverka med varandra. Kort och gott är min slutsats att en organisation av Kulturrådets mått, genom att använda sociala medier, kan utveckla sitt professionella varumärke och framtoning.

Ett annat exempel på hur sociala medier kan förändra ett varumärke är den dagliga tidningen Dagens Arena (aka mitt nuvarande jobb). Dagens Arena startade som en webbaserad ledarsida i november 2007. Utgångspunkten var att Sverige saknade radikala och progressiva röster i samhällsdebatten. Det gäller i högsta grad även i dag, två och ett halvt år senare. Skillnaden är att debatten kan påverkas och förändras mycket snabbare genom sociala medier, idag kommenterar sajten dagligen svensk och utländsk politik. I maj 2010 nylanserades Dagens Arena, som första nyhetstidning i wordpress 3.0 beta 2, och har utvecklats till en tidning som står på tre ben – opinion, nyheter, fördjupning. Reportage, nyheter och blogginlägg varvas med dagliga ledare från några av Sveriges vassaste skribenter. Ambitionen är att sajten ska bli ännu mer användarvänlig, genom att ge läsarna möjligheter till att delta i samhällsdebatten – inte enbart att läsa om den. Dagens Arena har, genom att använda sig av sociala medier från och med nylanseringen skapat en nyhetsförmedling i nuet, genom att nå läsare på olika plan och positionera sig där de finns. I dagsläget har Dagens Arena 1 105 vänner på Facebook. Utöver detta kommunicerar redaktionen genom nyhetsbrev, Facebook, Twitter etc.

Både Dagens Arena och Kulturrådet ”gillar” kommunikation. En ganska självklar skillnad är att Dagens Arenas läsare och målgrupp ”gillar” sociala medier mer än Kulturrådets ledning. Öppenheten mot sociala medier ser olika ut, eftersom medborgaren/läsaren bemöts på olika sätt. Min idé är att alla organisationer behöver positionera sig där människor tar del av kulturella intryck och inte avskärma sig i onödan, för att möta nya kunder och kollegor. Huruvida varumärkesarbetet är en del av ett spel för att skapa goda relationer hör inte riktigt hit. Jag tror nämligen att samhällsdebatten behöver göras transparent för att uppmärksammas. Då kan vi ta det till nästa steg och prata om vikten av att marknadsföra idéer som konsumtionsvara och sociala medier som medium. Allt detta får mig osökta att tänka på ett citat av Harry Schein:

När fan blir gammal blir han religiös. När kulturbyråkraten blir gammal blir han anarkist. Jag som har varit så ordentlig och rationell under hela mitt liv börjar nu, i kulturpolitiska sammanhang, att hoppas på anarkister; inte folkhemmets anarkistiska clowner utan riktigt gammaldags, farliga anarkister. Den kulturpolitiska situationen borde vara revolutionär. Men var finns revolutionärerna?

Så skrev Harry Schein 1980.