Debatten om ett bröllop och två ekosystem

I något SvD rubricerade som ”SVT-Bråket om bröllopsbilderna” pågick i början av sommaren 2010 ett replikskifte mellan SVT:s VD Eva Hamilton och Joakim Jardenberg. Denna bloggpost skrevs ursprungligen på min privatablogg (http://johangrafstrom.wordpress.com) som en reaktion på den diskussionen. Av två skäl:

Ett: Jag är en stark förespråkare för public service men inser att dess överlevnad bygger på att konstant våga modernisera och förnya sig. Och jag tror de flesta håller med om att utvecklingen går mot transparens, öppenhet och därmed en förnyad syn på upphovsrätt, publicistik samt tron att publiken både vill och är kapabel att vara delaktig.

Två: Få inser de problem som exempelvis en creative commons-licensiering medför och att den inte låter sig lösas i en handvändning även om man är ett stort och mäktigt mediebolag. Speciellt eftersom det inte är sannolikt att upphovsrätten kommer utvecklas i en ”friare” riktning, i mening att den kommer innebära inskränkningar för upphovsrättsinnehavare. Upphovspersonens rätt till ekonomisk utkomst är väl etablerad i internationella konventioner och EU-rätten. Då tror jag snarare att lagstiftningen kommer underlätta licensiering av slag som ex creative commons.

Inledningsvis vill jag poängtera en sak. Jag är inte jurist så de slutsatser och iakttagelser som jag ger uttryck för här bygger på erfarenhet och vad jag lyckats läsa mig till i allmänt tillgängliga artiklar i ämnet.

Joakim Jardenbergs agenda är tydlig: Släpp så mycket public service-material som möjligt fritt så att publiken och entreprenörer kan dra nytta av det. Detta mot bakgrund av den unika finansieringsmodell som SVT vilar på. Eva Hamilton å andra sidan menar att det inte är rimligt att de aktuella bilderna från Kronprinsessan Victoria och Prins Daniels bröllop ska hamna i Reuters arkiv för den facila summan av €1.000. Utan att de endast skulle få sprida bilderna enligt modellen för nyhetsrätt, i detta fall 48 timmar. Principiellt förstår jag båda två men jag upplever att de pratar om olika saker.

Eva argumenterar på samma sätt som vilken chef för ett stort mediebolag som helst. Hon sitter på något som är unikt och vill inte att de dyra bilder man producerat ska kunna spridas för vinden. Problemet ligger möjligen i att hon inte är chef för vilket mediebolag som helst. SVT är ett publikfinansierat bolag som genom en av riksdagen beslutad licensavgift finansierar sin verksamhet. En gammal konstruktion sprungen ur en tid då TV-mediets genomslagskraft ansågs så stor att man var tvungen att reglera densamma. Men nu gäller diskussionen internet. En distributionsform som trots sin överlägsenhet i förhållande till TV inte har ansetts behöva reglering enligt samma modell. Men internet för en broadcaster som SVT är i allt väsentligt förknippat med distribution på samma sätt som etersänd TV. Ett sätt att nå brukarna genom teknologi.

Det internet Jocke pratar om är något helt annat. En plattform för att dela och samskapa innehåll. Vare det uppslagsverk, mjukvara, TV-program eller diktsamlingar, det spelar ingen roll. Internets styrka ligger i samskapandet snarare än distributionen i sig. Detta kräver i sin tur ett nytt ekosystem, av somliga benämnt wikinomics.

Om vi backar bandet så uppstod egentligen allt i samma ögonblick som Hovet valde att ge SVT ensamrätt till bröllopet. I samma ögonblick som förlovningen tillkännagavs började en skönhetstävling mellan SVT och TV4 om vem som skulle få rätten att vara Host Broadcaster. Ett prestigeuppdrag som kostar en ohygglig summa pengar. Jag vet inte på vilka grunder beslutet fattades, men det ligger nära tillhands att tro att SVT kunde erbjuda en produktion som i Hovets ögon var mindre kommersialiserad.

Eva Hamilton och SVT gick segrande ur denna kamp. Och hon gjorde det med kraften av sin finansieringsmodell och den trovärdighet public servicebolaget SVT lyckats skapa. Att sedan Hovet lyckades få till stånd denna skönhetstävling mellan SVT och TV4 som om det gällde en Champions League-final är en annan historia.

Men nu stod alltså SVT där med denna gigantiska sändning. Hur skulle de då agerat? Vi leker med tanken att de – som Joakim Jardenberg föreslår – velat dela ut denna historiska händelse till publiken. Producerat den och släppt den på en frikostig CC-BY-NC-licens. Vilka problem hade uppstått?

Till att börja med hade hela Reutersdiskussionen sannolikt inte upstått. Om alla bilder finns tillgängliga för användning av vem som helst i all framtid så faller deras idé att stoppa in den i ett arkiv som endast finns tillgängligt för deras kunder. Men SVT hade genom detta också underminerat deras affärsidé och skapat en kraftig marknadspåverkan. Kanske till den grad att detta skulle blivit underkastat ett public value-test?

Man skulle också kunnat släppa klippen under en ännu frikostigare licens, CC-BY. Då hade Reuters i likhet med alla andra kunnat stoppa in det i sitt arkiv. Rent av ändrat och klippt lite i materialet. Men är det hederligt mot licensbetalarna? Att de gemensamt betalar för något som sedan kommersiella bolag kan använda och ta betalt för igen? Skulle rent av Hovet haft synpunkter på detta. Och är det förenligt med de etiska reglerna för press, TV och radio?

Detta skulle delvis kunnat lösas med en share alike licens, CC-BY-SA. Dvs Reuters hade kunna göra vad de ville, lägga till, ta bort, men de får inte själva ta betalt i nästa led. Det kanske hade varit något?

Det kanske finns en väg för public servicebolagen att möta creative commons när allt kommer omkring. Men riktigt så enkelt är det naturligvis inte.

För att SVT skulle kunna släppa bröllopet på en CC-licens måste man inte bara försäkra sig om att man förvärvat samtliga rättigheter, utan också rätten att vidarelicensiera samtliga rättigheter. Det är en grannlaga uppgift. Varför? Jo. Säg att bröllopskortegen stannar framför ett upphovsrättsskyddat konstverk som blir framträdande i bild. I ett nyhetssammanhang i Sverige innebär detta som regel inget problem. Om SVT vill använda samma bild i något annat sammanhang måste ersättning utgå till upphovspersonen via BUS.

Detsamma gäller allt som anses ha verkshöjd. Givetvis innebär detta att framträdanden som görs i sändningen av artister också måste kontrakteras på ett sådant sätt att SVT i sin tur får släppa materialet fritt. Eventuella tal kanske också kan anses uppnå verkshöjd, eller ännu värre innehålla längre citat ur upphovsrättsskyddade böcker som också måste också klareras. Listan kan, som du förstår, bli mycket lång. Värt att poängtera här är att creative commons licensieringsmodell är formulerad efter den amerikanska lagstiftningen med så kallad ”fair use” vilken skiljer sig markant från den svenska motsvarigheten med citaträtt.

Vidare överlåter alla anställda inom public servicebolagen genom sina respektive kollektivavtal den ekonomiska upphovsrätten till arbetsgivaren, men jag är osäker på om dessa avtal gör det möjligt för arbetsgivaren att släppa materialet vidare helt fritt att bearbetas av tredje part. Utgångspunkten för public servicebolagen är att upphovspersoner ska ersättas ekonomiskt för deras prestationer, vilket exempelvis innebär att bolagen avsätter pengar årligen för att ersätta upphovsrättsskyddade prestationer utförda av bolagens anställda. Fördelningen av dessa pengar sker i samarbete med de fackliga organisationerna. I det ekosystem som CC bygger på är valutan inte alltid reda pengar.

Ytterligare en komplicerande faktor är att det i upphovsrättslagen inte finns något som heter godtrosförvärv. Det innebär att om SVT av någon anledning skulle missa någon tredje parts upphovsrätt och du använder materialet är det du, och inte SVT, som kan bli stämd av upphovspersonen, trots att materialet är släppt på en CC-licens. Du har också att beakta den ideella rätten och måste tillfråga upphovspersonen i vissa fall.

Min slutsats är att för att kunna förverkliga det som Joakim Jardenberg vill krävs inte bara en vilja från de stora mediebolagen. Vi måste få en modernare lagstiftning, gällande såväl upphovsrätt som yttrandefrihet och tryckfrihet. Det måste till en rejäl diskussion kring tillämpningen av de etiska reglerna för press, TV och radio om vi som journalister ska släppa råmaterialet fritt för vem som helst att använda. Om en CC-licens ska tillämpas på aktualitetsmaterial så måste frågan kring vem som är ansvarig utgivare på nätet lösas. Utifrån ett publicistiskt perspektiv vet vi att vad som är relevant inte alltid är samma sak, beroende på var och av vem det publiceras. Jag vill mena att det åtminstone moraliskt åligger den som licensierar ett material enligt creative commons att säkerställa att enskilda medverkande åtnjuter grundlagsskydd.

Det är lätt att tro att bara för att man själv kan släppa det material man skapat fritt under CC (som denna text t ex) så kan stora företag göra detsamma. Det innebär inte heller att SVT ska komma undan med att agera som vilket kommersiellt TV-bolag som helst heller. De bör naturligtvis sätta ner foten och visa vart man vill i framtiden. De måste omedelbart börja utreda frågorna och inte ingå nya avtal som inte möjliggör en vidare spridning än idag. Vara försiktig när man tecknar kollektiviserande avtal så dessa innebär att om upphovspersoner vill släppa material fritt kan de också göra detta.

Allt sammantaget är det naturligtvis lätt att anklaga SVT för att vara snåla och inte se till publikens bästa. Men det är förenklat. De gör nog vad de kan under de regelverk som finns. Man kan möjligen anklaga Eva Hamilton för att inte tydligt ange riktningen. Vilken framtid man ser framför sig. Det är något samtliga ps-bolag borde kunna vara öppnare med.

För om public servicebolagen är rädda om sin position på mediamarknaden måste man ha strategier för de olika scenarier som kan tänkas ske. Vi måste helt enkelt acceptera att sanning och kunskap är något dynamiskt, ett rörligt mål. Och att vi måste söka samarbete med vår publik. Ett samarbete som bygger på generositet och lyhördhet. Annars spelar det ingen roll om vi är ett vanligt mediebolag eller publikfinansierat. Ingen kommer att sakna oss om vi försvinner.

Om en liknande idé som public service skulle uppstått idag så skulle mycket kunna göras annorlunda. Det vore oerhört intressant om den diskussionen kunde uppstå i kölvattnet av denna. Det finns mycket i public service och Creative Commons grundidéer som är gemensamt. Men public service står fortfarande stadigt med fötterna i ett gammalt och tryggt ekosystem, medan Creative Commons bygger på ett annat.