Lögnernas död

Ungdomarna använder inte Twitter. De unga använder inte Facebook. Bilddagboken är ute. Vuxna tittar sig oroligt omkring och undrar var den yngre generationen befinner sig när de är på nätet.

I en diskussion över en lunch förra sommaren någon vecka före första SSWC diskuterade vi, jag och fyra andra Twitter-användare, staden vi befann oss i, Sundsvall. Utöver att prata om Media Markt kom vi in på utanförskap i såväl den riktiga som digitala världen. Städer som Sundsvall är för små för att alla de unga utanför normen ska kunna hitta likasinnade. I bästa fall kan man finna vänner i personer som har just utanförskapet gemensamt. När då Internet gjort sitt intåg i de svenska hemmen framställs det som något hemskt som drabbat ungdomarna. Nätet, liksom mobiltelefoner, är enligt kritikerna en kanal för mobbning, våld och övergrepp. Att det samtidigt ger en betydande grupp unga möjlighet att komma i kontakt med andra personer som tänker vidare än fotbollar, mopeder och hårsprej är något som inte ens beaktas.

Den negativa aspekt av sociala nätverk på webben jag själv drabbats mest av känslomässigt är ett mönster man känner igen från skolvärldens mobbning. Att bli lämnad utanför, bli ignorerad och därmed känna sig än mer ensam än om man verkligen varit ensam, kan inte bara ske på skolgården, i skolkorridoren eller på väg hem. Som en kommunikationskanal fungerar även nätet bra för att förmedla just ingenting eller känslor av intet.

Det kan vara att se någon logga in på något av instant messagingnätverken, skicka ett meddelande till denne och se detta förbli obesvarat när samma person loggar ut ett par timmar senare. Tydligare blir det förstås på Twitter där man kan se att svar skickas till andra personer samtidigt som man själv lämnas utanför.

Det kan vara att se kontakter på Facebook sinsemellan kommentera tillställningar de varit på men som man själv inte blivit bjuden till trots att man tycker sig ingå i samma krets av människor.

Även om jag försöker intala mig själv att det mest är motpartens förlust blir det svårt när det är personer jag tycker om och det blir uppenbart att det inte är ömsesidigt. Jag vet inte vilken liknelse man ska ha för sociala medier: megafon, smörjmedel för kommunikation eller något annat, men mängden data som överförs mellan personer (antingen avsiktligt eller oavsiktligt) blir större och det är svårt att få kontroll över vilka signaler man sänder och vilka alla mottagarna är.

Exkluderande kan också yttra sig i länkar till stängda ställen (eller för den delen att offentligt antyda hemligheter som man har gemensamt med ett fåtal).

Och så finns det så många ställen att bli dissad på: Jaiku, Twitter, bloggar, Flickr, 43things, Plaxo, last.fm, LinkedIn, … – eller så kan jag aggregera alla dissningar på Friendfeed. Kanske är vägen ut tvärtom att kunna filtrera alla dessa ställen. Om inte annat får man göra det mentalt – skriva av personerna från den mentala vänlistan.

Ibland kan jag undra om det till och med inte är bättre att bli regelrätt blockad, vilket jag blev av en person på Facebook som jag inte ens hade som kontakt. Det hade säkert fungerat utmärkt och man hade sluppit bli påmind om att man var ignorerad om det inte varit för att det gör sig påmint på lite märkliga sätt ibland. Kommentaren från personen som fanns på en gemensam väns klotterplank syns ena dagen och är borta nästkommande dag. Facebooks Event-del kan tala om att 33 personer OSA:t ”Maybe” men när man klickar för att se listan visas 32 personer (tills man skaffar ett andra konto och kan se den 33:e, blockande, personen). När faktumet att man aktivt blir blockerad av någon går upp för en är det förstås ännu värre känslomässigt än om man bara blir ignorerad.

Om nu mellanstadieskolorna ska agera teknikneutralt får de i likhet med att påtvinga eleverna att bjuda in alla klasskamrater till födelsedagskalas om de har med sig inbjudningskort till skolan även se till att alla elever accepterar alla klasskamrater på sociala nätverkssajter. För oss vuxna är det möjligt att problemet inte löses förrän DN:s folkvettsexpert Magdalena Ribbing gör sin efterlängtade utvikning om digital etikett. (Hon skulle antagligen säga att ett ”maybe”-svar är no-no.) För ärligt talat vet jag inte hur jag ska göra. Jag skulle kunna avstå från att logga in på Facebook, vilket jag gjorde någon vecka i november 2008, men det är också en kanal där jag har kontakt med vänner jag fortsatt vill ha kontakt med inklusive min närmaste familj. Samtidigt vill jag inte avsäga bekantskapen med de jag får uppfattningen av att ignorera mig med risk för att själv ge samma signaler till de som bara inte haft tid att hålla kontakten och föda en negativ spiral av missförstånd. När man inte blir inbjuden kastas man tillbaka till ensamheten vid skoldanserna och i skolkorriderna.

Det är möjligt att nätets transparens faktiskt leder till gott även för de här situationerna. Öppenheten kanske gör det svårare att hålla sig med vita eller grå lögner för att utesluta personer. Olika syn på vad vänskap är och var gränsen för att bli vän med någon på ett socialt nätverk kan också ge signalen att man är mindre värd med sina 100 vänner när andra har sju gånger så många. Fast vet man inte med sig att man klarar av att hålla hundratals personer nöjda kanske man ska hålla sig borta från nätverken och istället koncentrera sig på de man klarar av över telefon och öga mot öga.

Relationer som tidigare bara hade förtvinat ligger nu kvar på de sociala nätverken och man kan få ständig påminnelse om personer vars liv gått en annan väg och trycker på egna tillkortakommanden.

Slutet av denna text är baserad på respons från Annika Lidne, Andreas Ehn, Erik Starck, Svante Adermark, Christian Nilsson och Niclas Strandh.