Museer och sociala medier

Tänk dig att du tar upp din mobiltelefon på museet, kopplar in dig på det trådlösa nätverket och laddar ner en bild av ett par skor som du ser i utställningen om klädmode genom tiderna. Med bilden kommer en film om skorna, när de tillverkades, vad de är gjorda av och vem som har burit dem. På konstmuseet laddar du sedan ner porträtt av skornas ägare och på biblioteket boken om skomode.

Hemma laddar du över bilder, texter och filmer i din dator, använder dem i en uppsats i skolan, använder dem i ett föredrag, eller skriver ut ett fotografi och sätter upp på väggen. Kanske har du redan skickat bilden på skorna till din kompis.

I museet kan du också betygssätta skorna – är de favoriter eller rentav tråkiga? Eller varför inte betygssätta hela utställningen direkt via mobilen. Du kan se vilken utställning som dina kompisar gillar bäst eller vilka skor som är populärast. Du kan också bidra till utställningen genom att ladda upp bilder på dina egna skor via Flickr, och du ser bilden i museet i realtid. I mobilen kan du se filmer med extramaterial från utställningen i din mobil.

Allt detta är ganska grundläggande tjänster som är tekniskt möjliga idag. Men möjligheterna är oändliga. Sociala medier öppnar för innovativa sätt att förmedla och konsumera kulturarvet, dvs både sociala medier som faktiska tjänster men också som nya sätt att bedriva en verksamhet – dela med sig, föra en pågående dialog, lyssna, samarbeta.

Fortfarande är många kulturarvsinstitutioner, arkiv, bibliotek och museer, i en undersökande fas, där man experimenterar med sociala medier, främst i kontakten med användarna. Museu Picasso i Barcelona, Brooklyn Museum i New York och Powerhouse Museum i Sydney är några exempel på museer som leder utvecklingen och som inte längre enbart experimenterar.

Till exempel används tjänster som Flickr för att stärka relationen med besökarna, man förmedlar nyheter via Twitter, man låter användarna kommentera innehåll, dela med sig av sina favoriter i samlingarna, osv. Andra använder crowdsourcing för att samla innehåll och bygga relationer.

Varför är sociala medier särskilt intressanta i kulturarvssektorn? Museer har, per definition, alltid samlingar. Det är objekt (till exempel en dräkt, en plog, en stenyxa eller ett fotografi) som utgör spår, som vi genom åren tolkar och omtolkar för att lära oss om vår historia och om vår samtid. Arkiv och bibliotek har enligt svensk lagstiftning skyldighet att samla dokument och tryckta texter. De har med andra ord en enorm kunskapsbank att förvalta och förmedla, en resurs till vilken sociala medier öppnar nya vägar.

I alla delar av kulturarvsinstitutionernas verksamhet finns möjlighet att effektivisera och utveckla arbetet med hjälp av sociala medier. Men precis som inom andra branscher krävs en förändring där kompetensprofiler och kunskapskapital måste förändras. Organisationsprocesser måste anpassas till det nya informationsflöde som genereras genom effektiv användning av sociala medier.

Hur når vi dit? Genom samarbete, öppenhet (ha en dialog med användare och kollegor), lära av varandra (även andra branscher), och genom att inte glömma någon del av organisationen när man tar steget in den nya fas som implementering av sociala medier innebär. Framförallt behövs en övergripande strategi, som inte enbart handlar om policies och riktlinjer för personalens användning av sociala medier, utan som omfattar verksamhetens alla delar. Det handlar om att förändra arbetssätt och rutiner så att tjänsterna bidrar till utvecklingen, dvs ger synliga mätbara resultat. Då byggs en bestående kunskaps- och kommunikationsplattform som blir fundamentet för vidare utveckling av verksamheten.

Vad blir så nästa steg? När vi väl byggt upp en kommunikationsplattform där användarna/besökarna blir en naturlig del, kommer de bästa idéerna att uppstå i mötet mellan människa och kunskapsbank. Då gäller det att ta vara på dessa idéer, dela med sig och låta andra organisationer delta i utvecklingen, och att sedan inte tveka att ta del av andras resultat, remixa och vidareutveckla, allt i en pågående process. Då först blir kulturarvet, kunskapsbanken, en levande del av samhället och inte längre en trots allt till stor del dammsamlande låda i museet, arkivet eller biblioteket.