Bekännelser från en museinörd

Jag är en museinörd. Så länge jag kan minnas har jag alltid trivts i museernas egendomliga värld. Min hemstads åldrade naturhistoriska museum, Louvren i Paris eller ett ultradesignat konstgalleri. Alla dessa rum där man strosar igenom, går i rask takt, samlar intryck i eller botaniserar bland konstverk och artefakter… Skabbiga uppstoppade fåglar, pompösa målningar, putsade maskiner, numrerade dinosaurieben, sigill och kartor, alla verkar vänta på besökaren och be om en smula uppmärksamhet. Ibland stolta med en flock av beundrare, ibland små desperata, bortglömda i ett hörn. Alla har en saga att berätta. Alla gör det inte.

Jag gillar tanken på att en expert har valt ut för mig det som han eller hon tyckte var mest intressant, och presenterat det så att jag ska smälta det i en ögonblick. Vad jag gillar ännu mer är att själv kunna välja var jag vill stanna och fördjupa mig, utveckla en egen relation, göra föremålet till mitt. Jag har till och med mitt eget museum hemma, på min dator, en samling av bilder av mina favoritkonstverk, föremål, byggnader, texter, reklam, gatukonst…

Men ju mer tiden går, desto mer förvirrad blir jag i min relation till museer. Världen har förändrats radikalt de senaste åren, och så har museer. Det blir helt befogat att ställa sig frågan om vad är ett museum idag? Ett besöksmål med lönsamhet som främsta syfte? Ett tidsfördriv för pensionärer, skolklasser och barnfamiljer? En lekstuga för nördar? En sandlåda för kulturpolitiker? Kunskapens, estetikens och sanningens heliga tempel? Ett tryggt gömställe för skatter att samla damm? Eller den allmänna ingången till vår gemensamma kultur? En auktoritär röst eller arenan för debatt? Är museet en plats för upplevelser, underhållning eller bildning, ingetdera eller alla tre? Framförallt, vad är platsen för museer i vårt digitala samhälle idag? Är museet för webben och Wikipedia vad dagspressen är för newsfeeds, en obsolet men trevlig, anrikad tradition?

Behöver vi museer överhuvudtaget? En sådan fråga kan för vissa tyckas vara provocerande, eller för andra redan avgjord för länge sedan. Samtidigt är museer inga slutna världar med monopol på kulturarvet, som de en gång varit. Konkurrens och engagemang har i vår tid aldrig varit starkare och bredare. Vi lever i en tid av immaterialisering, specialisering och globalisering, där allt och alla blir alltmer transparenta, tillgängliga och beroende av varandra.

Tack vare de senaste årens teknologiska utveckling har museer större möjligheter än någonsin att nå ut med sin marknadsföring, interagera med och engagera publiken, samarbeta med andra institutioner lokalt som internationellt, och effektivisera sitt arbete med utställningar, forskning och bevarande av samlingar.

Trots att museer borde vara först av alla att omfamna innovationer, ligger de idag oftast lång efter näringslivet. Användningen av sociala medier är fortfarande på ett experimentellt stadium, input från publiken minimalt. Jag finner också symptomatiskt att medan Sveriges digitala produktionsbyråer och kommunikationsbyråer sedan många år skördar internationella priser, har knappt en enda av dem anlitats av svenska museer. Klyftan mellan museernas självbild, vad de faktiskt levererar och vad vi förväntar oss av dem har vuxit, så att många institutioner inte längre vet vem deras publik är och vad den vill.

Jag är övertygad om att mervärdet i museer finns i att möjliggöra upplevelsen, berätta, ge en mening, en kontext (kontext är ju kungen!) och att museer kan vara relevanta även utanför det fysiska rummet, bortom de få timmar vi ägnar åt ett museibesök.

Det som behövs är inte bara en omdefiniering av museernas roll utan också av deras ambitioner. Det krävs en intern kulturrevolution där inte längre institutioner utan publiken står i centrum. Det som är grundläggande för vilken marknadsförare eller varumärkesutvecklare som helst, doftar fortfarande revolution för många museiledare. Dennes prioritet borde vara att svara på följande frågor:

• Hur ska kulturarvet förmedlas mer på användarnas villkor?
• Hur gör man innehållet meningsfullt för publiken och i vilken grad är man beredd att göra publiken delaktig?
• Vilka relationer önskar museer utveckla med sin publik?
• Hur och var hittar man kompetens för att genomföra ändringarna som svaren till frågorna ovan kommer att kräva?

En sak är i alla fall säker att hela museibranschen står framför den mest spännande och kreativa fasen i sin utveckling hittills.