Är du lycklig, lilla vän?

Tält, bastuflotte, ifånar, gemenskap. Samtal hela natten under bar himmel. Fågelkvitter och fårtramp i gryningen.

Lycka.

Är det bara jag som känner en svag doft av dåligt samvete för att ge mig hän åt något som gör mig lycklig? Alltså, jag inser absolut värdet av att njuta ibland, men ändå finns där lite Luther i mig. Jag måste genast tänka att sen, efter SSWC, då blir det höst, och då ska jag minsann arbeta duktigt och göra annat än att vara lycklig, annat än det roligaste i jobbet; då ska jag göra vettiga saker, som istället är bra för min ekonomi.

Men ju mer jag funderar, desto mer säker blir jag på att lycka inte står i motsats till en god ekonomi, utan troligare bidrar till den. Och jag tänker att det vore skönt att bevisa det här för våra kunder, så att vi fick göra ännu fler roliga saker i jobbet. För ju mer jag ser efter, hittar jag fler tydliga ekonomiska argument, även för sådant som känns värdefullt bara i sig själv.

Saker som är härliga eller moraliskt bra kan faktiskt samtidigt vara ekonomiskt smarta. Så det så, Luther!

Ett exempel: Som språkkonsult jobbar jag bland annat med att stödja organisationer i att följa språklagen. Lagen säger att myndigheter måste skriva vårdat, enkelt och begripligt. Men jag tycker att de borde skriva begripligt inte bara för att följa lagen. Det ger ju också medborgarna ett bättre bemötande, och inte minst är det ett smart ekonomiskt drag att se till att texterna är effektiva, så att verksamheten flyter smidigt, både internt och externt.

Ett annat exempel hittade jag i DN häromdagen: Ett barnlöst par får assisterad befruktning betald av landstinget, så att de kan få ett barn. Men sedan får de inte hjälp att få ett syskon. Visst, man kan diskutera om det är en rättighet att få ett första respektive ett andra barn. Men det finns tydliga ekonomiska aspekter: Den som inte kan få ett andra barn blir ofta deprimerad, och många depressioner leder till dyra sjukskrivningar. Dessutom kommer en barnmorska i texten med en oväntad kommentar: ”Landstinget borde bekosta ett syskon. Krasst ekonomiskt är detta lönsamt. Kostnaden per barn är cirka 250 000 kronor. Det är en låg utgift i förhållande till att varje svensk i snitt beräknas bidra med 18 miljoner kronor under sin livstid.” Se där en kombination av lycka och ekonomi!

För bara ett människoliv sedan såg människors tillvaro ofattbart annorlunda ut här i Sverige. Kerstin Thorvall berättar i ”När man skjuter arbetare …” om sin mormor, som la undan wienerbröden hon fick tills de var torra, för att hon inte kunde förmå sig att njuta av dem färska. Om man kände stunder av lycka var det dags att akta sig, för då var det troligen djävulen som höll på att locka in en i något syndigt. Och att trivas på arbetet var en absurd tanke. Arbetade gjorde man för att man måste, livet skulle vara en jämmerdal, och belöningen var att komma till himlen när man dog. Och dog gjorde man ofta just på jobbet; Thorvalls morfar var skogsarbetare, och med jämna mellanrum var det någon stor tall som föll åt fel håll.

Med det i åtanke skulle ju vi SSWC-nördar kunna börja skämmas för de i-landsproblem vi lägger tankekraft på idag, som att det är trist att jag inte kan köpa varenda ny pryl som skulle göra mig lite lyckligare på jobbet. Eller så kanske vi ska konstatera att sökandet efter lyckan inte bara är en trevlig lyx, utan ett sätt att bli ännu mer lönsam.

I Bhutan är man något på spåren, tror jag. De mäter inte bara landets BNP, utan också landets BNL, bruttonationallyckan1, för de tycker att ett lands framgång måste bedömas utifrån mer än ekonomin. De mäter bland annat faktorer som känslor av lugn, medkänsla, generositet, själviskhet, avundsjuka och frustration, och frivilligarbete och meditation. De tar fram siffror på hur det står till i landet med psykiskt välbefinnande, ekologi, hälsa, utbildning, kultur, levnadsstandard, tidsutnyttjande, samhällelig livskraft och gott styre.

Och här i Sverige har vi faktiskt ett ambitiöst folkhälsoinstitut, som mäter hur aktiva folk är i föreningar och liknande gemenskaper, som en av indikatorerna på hur god hälsa de har. Sedan kan vi ju lätt dra kopplingen från folks hälsa via sjukskrivningar till företagens lönsamhet, och vidare till nationalekonomin.

Så gemenskapen vi bygger med varandra, och mellan våra arbetsgivare eller kunder och deras kunder, är inte bara trevlig utan lönsam. Och såklart kan sociala medier bli en viktig del i att bygga gemenskap och därmed göra folk lite lyckligare – inte bara oss som arbetar med dem.

Som Gary Vaynerchuk reagerade på frågan ”What’s the return of investment of social media?”: ”I don’t know, fuck face, what’s the return of investment of having a real relationship?” Sanningen är nog att vi blir både lyckligare och lönsammare. Samtidigt. (Bra va!)

Så jag åker till SSWC för att njuta järnet för min egen del, och känner mig samtidigt helt säker på att det inte bara är bra för mig, utan bra för mitt företag, bra för mina kunder och bra för Sverige.

Fotnot:
1. Bhutans index och indikatorer för nationell lycka:
http://www.grossnationalhappiness.com