Damer sover inte i tält

Jag växte upp intill en stor sjö och med skogen inpå huskanten. Min barndom präglades av utflykter i naturen i bästa bullerbyanda. Trots det har jag alltid föredragit naturupplevelser under ordnade former med lagom mycket ansträngning. En dam kan i mina ögon gå i gummistövlar (om än i snygga, svarta sådana med svarta strumpbyxor, klänning och en trenchcoat till), äta utomhus (en vällagad picknickkorg med ciabattamackor i olika smaker, hemgjord saft och chokladmuffins) och ta en lång cykeltur längs med snirkliga vägar i strålande solsken med systemkameran över axeln (vid regn stannar man inomhus). Jag kan också tänka mig att åka båt i lugnt vatten men sedan får det vara nog.

Denna inställning till naturen skapar en del problem inför den kommande geekhelgen på Tjärö. En dam sover nämligen inte i tält.

Som barn sov jag endast i tält ute i naturen när jag tvingades till det och det har hänt vid mindre än fem tillfällen. Det övergår mitt förstånd varför man som människa frivilligt överger en skön säng med dunkudde för en varm, knölig och jobbig sovsäck och till det ett liggunderlag som inte ger någon som helst komfort. Det finns ingen garderob att hänga upp mina kläder i och vad gör jag om det regnar och allt blir blött? En annan fråga är hur jag ska kunna ladda min dator och telefon i ett tält? För att inte tala om bristen på handfat, toalett, spegel och annat som behövs för att en dam ska kunna upprätthålla sin stil.

Inför årets event gick jag länge och funderade på hur roligt det ska bli att få känna den stämning som alla i bubblan har talat sig så varmt om sedan augusti 2009. Jag har funderat på vad jag själv kan tänkas bidra med och studerat gästlistan för att se vilka nya ansikten som dyker upp och som jag vill lära känna. Det där med reskamrat löste sig snabbt när min vapendragare Maja deklarerade att hon ville följa med till Tjärö.

Det som inte löste sig lika snabbt var boendet och i min dambetonade världsbild fanns det inga alternativ; det var vandrarhemmet eller ingenting. Jag kunde tänka mig att dela badrum – men inte mer än så.

På själva bokningsdagen var jag väl förberedd. Kortet låg framför mig, Maja var på tråden och trots att jag var så pass snabb att vi båda fick biljetter till SSWC, fick jag inte iväg mailet med logibokningen snabbt nog. Det insåg jag först efter några dagar när vänner på Twitter högt och tydligt förkunnade att de hade mottagit det som vi så hett efterlängtade: ett bekräftelsemail med information om sängplats.

Vi satte vår tröst till väntelistan på Tjärö vandrarhem och ignorerade det faktum som till slut blev allt mer tydligt: det blir ingen säng. Tältet är vårt SSWC-öde.

Efter några veckor vågade jag mig på att fråga Tjäröfolket hur långt ner på väntelistan vi befann oss, och fick då lite klämkäckt höra att…

”Tyvärr måste jag meddela att du har helt rätt när det gäller placeringen i kön… bäst att ni bokar tält!”

Den dagen gick jag mest runt och svor åt mig själv i stil med att ”du kan publicera en tt-flash från Newspilot till Escenic och lägga på en just-nu vinjett på två blanka men du var inte snabb nog att boka en jäkla sängplats!”. Jag beklagade mig för mina kollegor på lunchen att ”en dam bor minsann inte i tält” och möttes inte av någon sympati utan fick snarare dumförklarande blickar (fråga: varför är de flesta journalister hurtiga naturmänniskor?!).

Sent den kvällen svalde jag min stolthet och betalade in avgiften för tältplats nummer 73. Dagen efter fick jag ett genomtrevligt bekräftelsemail från Tjärö.

Nu sitter vi där med, i skrivande stund, en varsin sovsäck och tillhörande liggunderlag men inget tält. För SSWC och gemenskapen under helgen på Tjärö, ser det ut som att den här damen får rucka på sina principer.

Sova i tält.

Okej då… Bara för SSWC:s skull.

Men det stannar mellan oss! Capishe?!

För den här damen sover egentligen inte i tält.