En romans med fjärilar i magen och lyckligt slut!

Idag slutar jag mitt jobb. Från och med idag är jag inte läraren Emil Jansson längre utan bara Emil Jansson. Jag tänkte summera mina två år som lärare och dela med mig lite av tankar om hur min resa som lärare har varit.

Lärare 24h

Det finns ett uttryck som lyder ”sportsman 24h” som innebär att man satsar fullt ut, dygnet runt, till sin idrott och för mig har rollen som lärare varit så, både på gott och ont. Att vara lärare är så mycket mer än att bara stå i klassrummet och undervisa, förutom rättning, bedömning och att ge feedback till eleverna så är man även en förebild. Därför har jag nästan alltid på något sjukt sätt tänkt ”hur uppfattas jag nu?” Jag tycker det är viktigt som lärare att uppfattas som en seriös person men samtidigt inte vara för stel. Man ska skapa ett förtroende från eleverna och det gör man på olika sätt beroende på vem man är. Jag är 25 år och var 24 när jag började som lärare. Åldern har helt klart varit en fördel och en nackdel. Fördelen är att jag kan relatera till eleverna. Nackdelen är svårigheten att bygga upp respekt. Detta är något jag kämpat med under mina två år, och jag kan säga att jag idag är nöjd (dagen jag slutar) med den respekt jag får från eleverna. Jag kanske inte är den stränga läraren, utan snarare den läraren som byggt upp min trovärdighet med fokus på de mjuka värderingarna.

Är skolan modern?

Ja, jag vill påstå att den skola jag jobbat på är modern och har alltid som mål att vara i tiden. Men är skolan överlag i Sverige modern i den form som den är idag? Gymnasieskolan är till för att vilja lära sig och inte tvingas till att lära. Skolan är för eleverna och deras mål och inget annat. Tyvärr är det inte så, för när eleverna kommer till gymnasiet är det många som är skoltrötta efter ha haft nio år på grundskolan. Ordet skola är inte det ballaste ordet de vet. Om jag skulle filosofera lite hur jag skulle vilja att gymnasieskolan (vi pratar fortfarande generellt och inte om den skolan specifikt jag jobbat på) skulle se ut, så skulle jag basera den på vad eleven vill och vad de har för mål. Jag vet att det är svårt som 16-åring att sätta upp mål, men det är där vi som lärare/pedagoger/coacher ska hjälpa dem att formulera sina mål. En målfokuserad elev ser vart de är på väg och förstår sambandet i det de lär sig. Tänk er såhär, att istället för att läraren gör uppgifter baserade på kursplaner & kursmål, är det eleven själv som skapar projekt utifrån kursplaner & kursmål. Låter eleven själv bestämma hur deras skola ska se ut och då kanske den inte ens heter skola. Detta kanske är en utopi men jag vet att några kollegor har testat liknande modeller kring vissa kursmål och oftast med bra resultat. På sätt och vis jobbar den skola jag har jobbat på enligt denna princip, men jag skulle vilja att eleven själv kunde rikta sin utbildning mot det specifika mål den har satt upp.

Tiden räcker inte till! Jag räcker inte till!

Ett problem jag har haft under året är att jag vill så mycket men hinner inte med allt jag vill. Jag skulle helst vilja möta varje elev individuellt och ha styrkesamtal med var och en av dem. Peppa dem för att lyckas & ge dem verktyg utöver vad som står i kursplanerna. Men man hinner inte. Nästan hela detta år jobbade jag 62,5 % och kom i stort sett till jobbet och hade lektion och sen gick jag hem. Så detta stycke är egentligen riktat till de elever som läser detta. Jag ville verkligen, verkligen vara där för er men ibland hann jag inte med. Detta är något som jag grubblat över mycket och delvis skäms över. För jag tror att man behöver stärka eleven och lära känna eleven för att sen kunna på en individnivå coacha eleven för att lyckas med studierna och utanför studierna.

Om jag lär dig så lär du mig! Är det en deal?!

Min syn på att lära ut handlar mycket om att vara prestigelös, ingenting är mitt och ingenting är ditt, vi gör detta tillsammans, lärare och elever. Detta är ett tankesätt jag har haft under min tid som lärare. Min inställning är att från och med när jag går in i klassrummet, eller snarare innanför skolans portar, att aldrig vara vare sig över eller under någon. För jag tror om jag lär en elev eller kollega någonting eller bjuder på mig själv som person så kommer jag få många upplevelser och kunskaper tillbaka. Därför är mitt motto: Jag lär dig, om du lär mig!

Tusen tack för upplevelserna och vänner för livet.

Som en summering av detta blogginlägg vill jag bara säga att den skola jag jobbade på har fått mig att ändra synen på gymnasieskolan som form för utbildning. De människor som jag har mött under de två åren bär på ett stort hjärta i alla led, från lokalvårdaren till rektorn, så tänker man på elevernas bästa både studieresultatsmässigt och även för dem som individer. Ni är så jävla grymma och jag vet att jag har sagt det flera gånger men detta är värt att upprepa. NI ÄR BÄST!!!

Tack för två helt underbara år.

/Emil Jansson, Örebro
(detta inlägg har automatiskt publicerats och när du läser detta så står jag säkert på en trottoar och hejar på alla studenter som åker i sina flak)