En personlig hälsning från statsministern…

Förra sommaren var det full rulle på twitter. Alla var liksom där. Journalisterna, chefredaktörerna, bloggarna, Geek Girls, politikerna, IT-nördarna, PR-folket, alla nyfikna. Det var ett ständigt kvittrande. Plötsligt så befann vi oss i en tävling om titlar på Femböcker, vi delade recept, vi snackade teknik, tipsade om olika saker och platser, hjälpte varandra. Någon skickade bilder på varenda sekvens av semestern. Vi diskuterade debattprogram, lyssnade på presskonferenser och kommenterade dem tillsammans. En och annan rök ihop så att stickor och strån rök omkring dem. Andra försökte medla med mer eller mindre gott resultat. De allra flesta är vänliga och om en är dum så är tio snälla, så som det är i alla grupper. Twitter var spännande. Denna sommar är det på ett annat sätt. Många har lämnat Twitter och andra kör på och nya tillkommer. Men en sak är klar. Twitter pågår.

De flesta tyckte det var kul då. Mångfalden och bredden på samtalet stimulerade. Känslan av att vara del av något var stor. Det var enkelt att vara med även när man inte var personligen närvarande. En ganska häftig känsla. Så när alla åkte till Tjärö för att delta i SSWC, ja det kändes som om alla gjorde det så kunde man vara med ändå, via Twitter. En hisnande känsla, att vara med och kommentera ändå. Någon frågade, var är du Mary? Kan vi ses om en stund? Nja, jag är på Twitter, sa jag. Aha, är du inte här, sa någon annan. Nej, bara twittligen. Det var inte så illa det heller. Simon Sundén utnämnde mig till årets twittrare fast ej på plats i sin bloggpost efter förra SSWC. Kul på något sätt och säger en del om att det går att göra avtryck utan att vara på plats.

Hur som helst medan alla var på Tjärö så var jag med statsministern och följe på en båt som skulle till Vaxholm där han skulle hålla sitt årliga politiska tal, tradition i augusti. Som jag satt där och twittrade med Tjärö och lyssnade på sorlet ombord fick jag en idé. Tänkt, sagt och gjort, här vilar inga halta löss, så jag berättade för Fredrik Reinfeldt om mina twitterkompisar som satt på Tjärö och frågade om det var OK att skicka en personlig hälsning/tweet från honom. Det kunde vara lite kul. JA, gör det sa han.

Sen vet ni som var med på SSWC vad som hände. Hälsningen sändes och många undrade om det var sant om det verkligen var statsministern som hälsade. Visst var det så, det var en hälsning från honom personligen. Många blev överraskade och det var en kul grej och enbart menat som en sån också. De flesta tyckte att det var häftigt. Fick många reaktioner på det.

Andra hängde upp sig på att jag sen skrev att tweeten kunde ha nått fram till si och så många. Ett antal jag hade fått fram genom att räkna ihop de ”followers” som alla som reagerat på hälsningen hade. Med reservation då för att många lappade över varandra eftersom flera har samma följare. Jag var väldigt tydlig med hur jag hade tänkt. Allt är rätt – om man förklarar hur man gör, eller hur? Jag tänkte att om jag har 750 flygblad och delar ut dem så är det enda som är säkert är att jag delat ut 750 stycken, inte att alla har blivit lästa. Ungefär som med followers, de finns där men ingen vet vem som läser eller ser vad om de inte direkt reagerar. Eller hur?

Det skulle jag inte ha gjort, tänkt så, för det blev ett liv utan like – så kunde man inte räkna. Det förstörde trovärdigheten hos mig som politiker att använda siffror på det sättet. Det blev bloggposter och det ena och det andra som vände sig mot min personliga trovärdighet. Ofattbart. En skojig grej som byttes mot trista reaktioner och tappade proportionerna. Jag förstår inte riktigt varför. Nu har jag dock sett att det finns vissa sajter som räknar precis som jag hade gjort. Möjliga träffar, beräknat på de följare som finns hos var och en som nås av twittarna. Så man ska nog mer ”go with the flow” på internet och försöka förstå vad den andre menar innan man går igång. Kanske att man ska vara mer accepterande också. Det känns onödigt att behöva försvara sig för något som var väl menat.

Att vara tydlig på 140 tecken är inte enkelt. Om konflikt uppstår så är det en bra utgångspunkt att man själv kan ha en del i det hela när något blir fel. Bra frågor är då – Hur tänkte du nu? Tänkte du så här? Det är ett bra sätt att undvika missförstånd i onödan. Vi gör alla såna misstag, tror att vi förstår vad den andre menar och tänker på grund av de 140 tecken vi ser. Så är det inte, vi tolkar allt i vår omgivning utifrån vad vi själva vet om den. Och hur vi menar är inte alltid självklart eftersom vi ofta utgår ifrån att andra befinner sig i vårt eget sammanhang. Så är det väldigt sällan.

Jag försöker själv, men lyckas inte alltid leva efter Robert McCloskeys kloka ord nedan. Det kan underlätta förståelsen när man inte förstår. Frågorna – hur menar du nu? Var det så här du menade? Det är så lätt att dra lans på fel grunder. Vi har alla något att fundera över när det gäller den saken.

I know that you believe that you understood what you think I said, but I am not sure you realize that what you heard is not what I meant. (Robert McCloskey)