Kärlek vid första bloggutkastet

När jag var liten började alltid pirret inför en flygresa redan vid packandet av väskorna. Vi packade alltid sista natten, allt, och fick ofta leta igenom hela huset efter såväl bilnycklar som pass, plånbok och flygbiljetter (vi är troligt den familj som gjort flest sistaminuten-pass på Arlanda genom tiderna). Sedan blev det olagligt fort bilåkt (pga rejäl försening) till Arlanda, incheckning som de sista passagerarna och vips så satt man där på planet – övertrött och full av förväntan.

Det var på nåt sätt den här inramningen av stress, hoppfullheten och kaos före resan som skapade den unika känslan av ”det” på resorna. En känsla av pirr och ”nu händer det” i någon konstig kombo av ”det här får inte ta slut” samt njutning.

Få evenemang har ”det”, i många fall för att den här kraftansträngningen före ofta uteblir. Jag har dock lyckats uppleva några stycken genom åren. När jag för några år sedan dansade abiturientbal i Linköping, övade på att dansa vals med alla mina roliga jämnåriga gymnasiekompisar och min kära danspartner Janni två gånger i veckan under ett halvår, blev baldagen en sådan eufori av ”det” att det fortfarande är svårt att beskriva. Underbart var bara förnamnet.

Även under årets Almedalsvecka i Visby fick jag en sådan här känsla, med klimax på TEDxAlmedalen som jag var med och anordnade. En sådan vecka blir inte till av sig självt och det hårda jobbandet i förväg med den roliga upptrappningen ända till succén var ett faktum blev som ett enda stort ”det”. Jag hade varit med om något som kändes genuint inspirerande, både för mig och andra. Och hittat det. Igen.

Det finns ett evenemang som jag visste hade ”det” redan innan jag åkte dit. Sweden Social Web Camp på Tjärö, med Kristin Heinonen och Tomas Wennström som organisatörer. En idé om ett litet evenemang som växte till något stort av en gemensam vilja, en gemensam kraftansträngning och många härliga skratt – av hundratals personer som inte ens träffat varandra tidigare.

Jag vet inte varför Sweden Social Web Camp utmärker sig som det evenemang som åtminstone för mig definierar ”det”-känslan. Det kanske är det unika i att få uttrycka sig med fler än 140 tecken med några av de personer jag pratar mest med dagligen, eller att få uppleva den underbara ön Tjärö med hundratals människor som bara vill varandra väl, danslogen där 15-åringar är lika självklara som 55-åringar eller den stora mängden nördskämt framför lägerelden.

Men antagligen är det så enkelt att vi bara gillar varandra så mycket att vi tillsammans blev tvungna att få tillfälle att kramas, umgås och ha det bra ihop. Det är trots allt så att kärlek är härligast offline. Även för vår lilla bubbla.

Kanske inte kärlek vid första ögonkastet, men kärlek vid första bloggutkastet?