Jag är arbetslös, inte mellan två jobb

Jag blev uppsagd förra våren, som så många andra svenskar, på grund av arbetsbrist. Även om konjunkturen pekade allt annat än uppåt så kom mötet med min chef ändå som en chock. Det var dåliga tider och företaget hade haft det kämpigt innan jul, men det värsta hade löst sig…

På vägen till jobbet, första dagen efter en två veckors snowboardsemester i Alperna, ploppade tanken ”undrar vad jag skulle göra om jag blev utan jobb?” upp i huvudet på mig. Varför jag tänkte så vet jag inte – jag hade inte den blekaste aning om att flera av mina arbetskompisar hade blivit uppsagda/varslade(?) under tiden jag var på semester. Dock började jag ana att något var fel när jag såg semesterplaneringen för den kommande sommaren, det var nämligen flera namn som saknades. Ingen sa ett pip om det och mitt namn var med på listan så jag lät det vara så länge. På eftermiddagen blev jag kallad till möte med min chef och en timme senare gick jag från jobbet med rödgråtna ögon.

Jag blev arbetslös, men absolut inte sysslolös, i början på juli. Jag hade massvis med saker att göra, träffade fler människor och skapade fler kontakter än jag hade gjort någonsin tidigare. Jag sprang mellan möten, fikor, träffar, mingel och nördläger under hela sommaren.

Under den tiden lärde jag mig många viktiga saker. Man vet aldrig vilka kontakter människor som du träffar har. Ibland kan man känna sig omotiverad till att gå och ta en fika med gammal jobbarkompis, eller sin gamla tråkiga morbror. Är man är tydlig med vad man behöver och önskar så ska du se att den mest oväntade människan gräver fram en ovärderlig kontakt ur sin plånbok, mobil eller twitterflöde.

En annan sak jag lärde mig snabbt under min arbetslöshet var att många kände sig rätt obekväma om man använde sig av just uttrycket arbetslös. Till och med på #SSWC, världens mest vänliga, öppenhjärtliga och underbara nördläger, fick jag starka reaktioner på mitt sätt att presentera mig. En av gångerna var när ett gäng tjejer träffades för att prata om Geek Girl Meetup. Vi körde en kort presentationsrunda och när det var min tur sa jag ”Hej, jag heter Malin. Jag är arbetslös. Jag v…” Och där blev jag avbruten med en högljud protest. ”Du ska inte säga arbetslös! Du är mellan två jobb!”

Det var varken första eller sista gången jag presenterade mig så eller fick den responsen och ibland kändes det verkligen surrealistiskt. Det påminde om Harry Potter där folk inte vågar uttala namnet på den onde Lord Voldemort och alla ryggar tillbaka om man gör det.

Jag har aldrig varit arbetslös tidigare och för mig kändes det inte konstigt att bara säga som det var. Jag var ju arbetslös, men det var tydligen för obekvämt för folk att höra. Många rådde mig istället till att säga att jag var ”mellan två jobb” – det har väl en mer positiv klang. Men jag ansåg inte att jag var mellan två jobb, då jag inte visste vilket nästa jobb var. Dessutom var det inte tydligt nog. Genom att vara tydlig och säga rakt ut att jag var arbetslös hajade folk till och jag kunde därefter fortsätta prata när jag hade folks uppmärksamhet.

Jag höll kvar vid min presentation av en annan anledning också. Jag tycker att det är så urbota dumt att det i Sverige ska slätas till och göras fint. Nej, den brutala sanningen ska du hålla för dig själv och den bild du ger utåt ska vara så normal, och helst positiv, som möjligt för att skona dina medmänniskor.

Var brutal.

Säg som det är.

Säg inte ”det är bra” fast du sitter utan mat eller är för sjuk för att orka gå ut med hunden.

Säg som det är så är chansen stor att någon kan hjälpa dig på ett eller annat sätt. Våga säga att du är arbetslös så folk vet att du inte är på väg till nästa jobb utan att du istället är i behov av ett.