Svåra saker… flörteriet

26 augusti 2007

Det ska bli typ 10 grader nästa vecka, definitivt en hint om att sommaren faktiskt börjar ta slut. Även om jag inte är helt okej med det, så finns det inte så mycket att göra.

Det gäller att börja nåt nytt innan det är för sent. Alla börjar röra sig nu, eller lägga sig till rätta. Dricker en o annan drink o tittar upp under luggen, i jakt på någon som kan tillfredställa ens tilltagande höstmysbehov. Någon som de skulle kunna stå med utanför porten och se de första löven gulna… o fundera på om man kanske ska va två som går in i porten. Men innan man kommer dit är det en hel del flörteri som ska till.

Där är vi ett gäng som faller bort. Eller hamnar fel.

Antingen för att vi inte blir flörtade med, eller för att vi inte flörtar med någon, eller för att flörteri är en vetenskap som man inte alltid behärskar. Som jag ser det, är det stora problemet inom flörteriet att folk egentligen inte är intresserade av den de flörtar med. Utan man är mer intresserad av att den de flörtar med ska bli intresserad av dem. Det är också det som är så besvärligt med flörteri. Ibland blir ju folk faktiskt seriöst intresserade av den personen som en människa utgav sig för att vara när han eller hon flörtade… det är då inte underligt att besvikelse är en naturlig konsekvens. Det är inte alltid trevliga överraskningar. Framförallt gör detta att folk kan se ganska roliga ut när dom flörtar med varandra. Lite lätt ansträngt.

För egentligen skulle man kunna säga att de i första kontakttageriet egentligen har högre tankar om sitt eget navelludd, än om den de börjar flörta med. Och det måste de ju ha. För hur skulle man kunna tänka sig att någon skulle bli intresserad av en om man inte själv tyckte att man är lite sådär omåttligt intressant?

Det är inte så konstigt att det är vid ganska få tillfällen som man faktiskt känner sig kapabel att flörta. Och problemet med att man behöver ganska mycket egenkärlek för att faktiskt våga flörta med någon, är att om man hyser så mycket egenkärlek för sig själv, så söker man egentligen inte alls någon som kan bli ens livs kärlek. Den är man liksom redan själv, vilket förmodligen anses vara ganska sunt. Även om det kanske finns en gräns där det inte är så attraktivt längre.

Hur som helst, dessa bubblande, skuttiga pilskkänslor som kommer gör att jag med alla andra blir lite till oss. Att det faktiskt bitvis kan vakna intresse igen efter att man förlorat förmågan att känna nåt alls. Men det kan leda till väldigt olika resultat… Något man fått erfara en och annan gång för mycket.

En god vän pratar om någon som jag inte vet vem det är, o hon föreslår att vi går via affären medan vi pratar. Hon fortsätter prata om honom… o så ser jag det, det där blänket i hennes ögon.

– Men du, gumman… du e ju förälskad!

– Va!? svarar hon.

– Ja!?

– Nääee… eller jo. Men du, jag behöver råd, asså, jag vill ju att han o jag ska träffas igen. Men jag vill inte vara för på o jag vet inte hur man liksom, ååh… hjälp mig! Hur gör man?

– Men, söta du, råd… av mig? Om hur man gör i inledningsstadiet av en förälskelse?

– Ja, hjälp mig!

– Kärleksråd?

– Ja?

– Okej… Mina bästa kärleksråd ever, det är att vad du än gör: lyssna aldrig på mina råd, gör inget som jag hade gjort… o typ…

– köp hem choklad!