Missunnsamhet och återhållsamhet dödar kreativiteten

Jag har gått och tänkt på en sak under den senaste tiden och ju mer jag tänkt på det, ju mer uppretad och irriterad har jag blivit. På samma gång ledsen. Missunnsamhet och återhållsamhet. Det dödar kreativiteten. Det hindrar utvecklingen och det hindrar människor från att ta för sig av livet. Och finns det något sorgligare än att inte få leva sitt liv, fullt ut? Att få kasta sig ut, chansa och – ta för sig!

Man säger att det är i sorg och svåra tider som man ser vilka som verkligen är ens vänner. Det kan nog stämma. Men. Jag skulle vilja vända på det och hävdar att det också är när det går riktigt bra och när man är riktigt lycklig som man ser vilka som är ens sanna vänner. Jag talar av egen erfarenhet men jag ser det också runt omkring mig. Missunnsamheten. Att inte glädja sig åt när det går riktigt bra för någon. Är det kulturellt? Ja, kanske. Är det vanligare bland kvinnor? Jag vet inte, men jag tror det.

Är det inte dags att istället vända det här? Att glädja sig åt varandras framgångar. Och istället för att känna sig mindre värd när det går bra för någon annan – känna sig peppad att ta nya kliv själv! Är inte vår tid på jorden lite, lite för kort för detta ständiga titta-snett-på och fördömande? Jag vill iallafall lägga min tid på annat än det.

Det här jävla landet lagom. Det gör mig mer förbannad än mycket annat. Varför denna missunnsamhet? En negativ spiral där måttfullhet, återhållsamhet och ”det räcker” tar på tok för mycket plats. Tar för mycket energi.

Inte skratta för mycket. Inte säga att man är bra. Inte ta för sig för mycket. Inte vara för positiv. Dämpa dig!

Nej. Jag vill omge mig med människor som ger mig energi och kraft. Som jag kan glädjas med och som kan glädjas med mig. Och det finns många i min omgivning som ger mig precis det. Som jag vet är mina riktiga och sanna vänner. Som stöttar mig när livet inte är så lätt – men som också med hela sitt hjärta gläds med mig när det går bra. Och de vet att det är ömsesidigt.