Mina jag och webben

Jag tänker på det här med jaget. Identiteten.

Vi pratar om den ibland, att den blir så komplicerad nu när man lever sitt liv på nätet också. Eller snarare så att många av mina kollegor i mediehuset (både journalister och säljare) tycker att det blir för krångligt att hålla på med sociala medier. För hur ska man veta vem man är? Och när man ska vara vilken del av sig själv?

Och när jobbar man, när är man ledig? Och vad ska koncernledningen säga? Hur ska de kunna kontrollera, liksom, att vi är de vi har betalt för att vara? Och hu. Vad ska facket säga? 30 års kamp för vettiga löner och arbetstider bara poff förstört av realtidswebben, nätverkswebben, transparenswebben.

Det har blivit så viktigt att hålla isär dem. Det offentliga jobbjaget och det privata. Jag vet faktiskt inte när det blev så, för gamla tidens murvlar var murvlar jämt, har jag hört. Men det sorgliga är att många inte vågar syssla med sociala medier för de vet inte vem de ska vara, och när.

Missförstå mig rätt nu. Jag tycker också att integritet är viktigt. Och ett privatliv har alla rätt till. Men tänk om man vänder på steken och ser det som en möjlighet? Jag ska försöka förklara vad jag menar.

Jag är journalist. Jag har jobbat med webb, med utveckling, med nöjesjournalistik och med tv. I mitt jobb har jag ett stort nätverk av kollegor och människor jag har intervjuat. De ser en del av mig, en ganska stor – men inte hela pusslet.

För jag är också entreprenör. Jag har aldrig startat egna företag, men ägnat hela mitt yrkesliv åt att driva igenom nya projekt, nya produkter, nya format inom företagen där jag har jobbat. Entreprenören är en stor del av mig.

Jag är också mamma till tre barn. Det är såklart en viktig del av min identitet. En av mina söner har en extremt ovanlig, livslång endokrinologisk sjukdom. Där finns erfarenheter jag delar med vissa människor. Och det är också en del av pusslet.

Och så är jag gift. Maken är min bästa vän, min älskare och min vapendragare. Min identitet finns såklart också i relation till honom.

Jag har bott stora delar av mitt liv i Afrika. Identiteten som rotlös utlandssvensk sitter djupt. Jag känner en stark samhörighet med kosmopoliter, vinddrivna typer som kan flera språk och där den globala snedfördelningen har ristat sår rakt i själen. Jag har ett komplicerat hatkärlekförhållande till hela multikultigrejen. Älskar den och avskyr det naivt romantiserande.

Jag är missionärsbarn. Mina föräldrar har vigt sina liv åt att hjälpa fattiga och utsatta människor. Vad det gör med mig – ja, den upplevelsen delar jag med många andra.

Jag är uppvuxen inom Pingströrelsen. Jag lämnade den för ganska länge sen nu. Identiteten som före detta pingstvän finns också. Jag har djup insyn i den typen av subkulturer och vet vad det innebär att bryta upp från en stark grupp och gå vidare.

Jag är kristen och medlem i en församling. Den komplexa teologin, det djupa tvivlet och den enkla tron finns i mig varje dag.

Jag är musiker. Började spela piano vid tre års ålder. I många år spelade jag egenskriven eftertänksam vispop på svenska i olika bandkonstellationer. Tills jag en dag fick för mycket och helt tappade lusten. Den kom tillbaka när jag började spela hård svängig rock’n’roll med puckade texter. Förr lirade jag i kyrkor, nu spelar jag bara på små stökiga nattklubbar.

Jag är feminist. Genusfrågor engagerar mig varje dag. Queer har en magnetisk dragningskraft på mig.

Jag är fåfäng och lägger mycket tid på kläder och make-up.

Jag har haft – och har fortfarande ibland – problem med maten. Jag vet vad det innebär att göra resor fram och tillbaka ur anorexihelvetet. Sedär, en pusselbit till.

Och så här kan man ju hålla på. Det finns massor kvar att berätta. Och utan den sociala webben är de här olika delarna av min identitet separata från varandra. Nära vänner ser de olika delarna, men inte andra.

Förrän nu. Alla delar finns med när jag interagerar genom den sociala webben och dessutom spelar upp det inför öppen ridå. Mitt jobbjag och mina andra pusselbitar flyter ihop.

Och frågan är ju såklart vad det gör med jobbjaget. Gör det jobbjaget mindre trovärdigt? Mindre professionellt? Eller är det rent av så att det gör mig mer trovärdig som journalist, mer komplex, mer mänsklig?

Mina kollegor och chefer inom medieindustrin reagerar instinktivt med skepticism. Jag kan förstå det. Men jag tror att den sociala webben är här för att stanna och att den omformar sociologin, rollerna och identiteten. Och istället för att irra runt i labyrinter av policies och förhållningsregler vill jag se det öppna jaget och de flytande identiteterna som en tillgång.

Vad tror du?