Jag skäms faktiskt över att vi inte har kommit längre
Gabriella Lönnroos · @gabylita
Ur SSWC-boken 2010, s. 334–335 · Läs boken som PDF
Sociala medier, och Internet i stort, är fantastiskt på så många sätt. Men kunskapen om, och tillgången till, Internet får aldrig bli något endast för de privilegierade i samhället. Informationstillgången för den som inte har kunskap om Internet blir ett torftigt axplock jämfört med om du utan hinder kan söka och hitta information. För att inte tala om det tjänsteutbud som webben erbjuder.
Åk till exempel till Kista torg kring månadsslutet och bevittna kön som leder in på banken. Alla står där för att de behöver betala sina räkningar. För närmare två miljoner svenskar är det en realitet. Det tål att upprepas: Två miljoner svenskar! Samtidigt förutsätter de övriga sju miljonerna att alla är online. SR-programledaren som berättar att hela inslaget finns på sverigesradio.se, hyresvärden som inte hyr ut lägenhet om du inte anger en mejladress eller arbetsgivaren som endast tar emot ansökningar via mejl. Två miljoner svenskar marginaliseras.
Jag arbetar mycket med .SE:s Internet för alla-projekt som syftar till att öka den digitala delaktigheten. Det är nog den största behållningen jag har av mitt arbete. Att träffa till exempel Boris, en äldre man som arbetar som målare i Uppsala, som berättar om hur hans liv har förändrats sedan han har lärt sig grundläggande dator- och Internetkunskap. När han tittar tillbaka på hur det var att inte veta hur man startar en dator och formulerar: ”Det var som att inte kunna läsa eller skriva” sätts mitt digitala liv in i ett viktigt perspektiv. Alla måste få en ärlig chans att lära sig hur man använder nätet på ett värdefullt sätt.
Utan omsvep, det finns så mycket såväl individen som samhället vinner på att vi är uppkopplade. Socioekonomiska aspekter som utbildningsnivå, levnadsstandard och yrkestitel får inte bli något som avgör om du är online eller inte. För mig är det en demokratifråga som såväl vår tidigare regering som vår nuvarande konsekvent har förbisett. Det är ett övergrepp på vårt så kära informationssamhälle.
Det gör mig arg och jag skäms faktiskt över att vi inte har kommit längre.
GABRIELLA LÖNNROOS — DÅ
Jag, Gabriella Lönnroos, arbetar som informatör på .SE (Stiftelsen för Internetinfrastruktur) som ansvarar för den tekniska driften och administrationen av den svenska toppdomänen .se. Stiftelsen bedriver också en rad forsknings- och utvecklingsprojekt som främjar utvecklingen av Internet i Sverige. Jag brinner extra för projekten som handlar om förbättrad användarnytta, bland andra Internet för alla och skolprojektet Webbstjärnan. Du når mig bland annat på gabriella.lonnroos@iis.se eller @gabylita på Twitter.
GABRIELLA LÖNNROOS — IDAG
Efterforskat juli 2026 · AI-underlag med källänkar
Samordnande kommunikatör, Socialstyrelsen
Arbetar i dag med kommunikation kring våldsprevention på Socialstyrelsen, bland annat med ”Välj att sluta”, den nationella telefonlinjen för den som utövar våld. Från juni 2008 till september 2015 — rakt över SSWC-eran — var hon PR- och kommunikationsansvarig på Internetstiftelsen, där hon ledde kommunikationen för Skolfederation, Webbstjärnan, Internetfonden och Stockholm Internet Forum for Global Development.
Brev från 2026
En AI har läst texten från 2010 och föreställer sig – varsamt och med glimten i ögat – hur Gabriella Lönnroos kanske skulle svara idag. Det här är INTE Gabriella Lönnrooss egna ord.
Jag var arg när jag skrev det där, och jag är glad att jag var det. Ilskan hade rätt. Sedan dess har kön på banken i Kista nästan försvunnit; de två miljonerna blev till några hundratusen, och Boris målarkollegor har för länge sedan lärt sig starta datorn. Det gick att flytta. Vi flyttade det.
Men jag har slutat tro att digital delaktighet är ett projekt man blir klar med. Varje gång samhället uppfinner en ny självklarhet – e-legitimation, appar för allt, nu senast AI – uppstår en ny tröskel, och samma människor blir stående utanför igen. Demokratifrågan jag skrev om har inte åldrats en dag, bara bytt exempel. Jag arbetar fortfarande med kommunikation i samhällets tjänst, och jag bär med mig Boris ord om att inte kunna läsa eller skriva. De är fortfarande min måttstock.
Så nej, jag skäms inte längre över 2010. Men jag vägrar vara färdigskämd. Det är löftet.
Är det din text? Skriv ditt riktiga svar – mejla joakim@jardenberg.com – så ersätter vi AI:ns brev med ditt.
Drömmarna i den här texten
En ärlig chans till nätet – för alla
MuteradeKön till banken i Kista är i dag nästan borta – de två miljonerna har krympt till några hundratusen, delvis tack vare det arbete hon själv var med och drev. Men klyftan dog inte, den bytte skepnad: nu heter trösklarna e-legitimation, appar och AI. Skammen hon kände var befogad – och den flyttade berg.
Källor: internetstiftelsen.se
AI-underlag med källänkar, utkast juli 2026. Se hela scoreboarden på /drommarna.