Hur hinner alla småbarnsföräldrar twittra?

När jag vaknar på morgonen, vilket vanligtvis är alldeles för tidigt, brukar jag hantera yngsta sonen med sin vällingflaska med ena handen och MacBooken med den andra. Ibland ligger även den äldre sonen bredvid i sängen och tittar på barnprogram.

Under inflytande av alla ljud som oundvikligen präglar livet med småbarn försöker jag, via Twitter och Facebook, att ta till mig vad som hänt i världen, om det påverkar mig och ifall jag tycker något om det som jag gärna vill förmedla till omvärlden.

Vad jag slås av när jag går igenom flödena från de sociala mediekanalerna är att jag alltid känner mig efter. Oavsett vilken tid jag går upp så har alltid ett antal personer inte bara hunnit läsa morgontidningarna utan även producerat initierade blogginlägg med analyser och tyckande kring dagens olika nyheter och debattinlägg. Dessutom med många länkar till andra personer som också skrivit om samma ämne eller publicerat andra relevanta perspektiv och åsikter.

På många sätt är ju det ganska praktiskt eftersom det spar tid för mig då jag kan klicka mig direkt till det som är mest relevant. Men det skapar också stress. Stress över att ”alla andra” hinner men inte jag och en frustration över att inte hinna.

Medan jag känner att jag också vill klicka på de intressanta länkarna, läsa och kommentera alla spännande bloggposter och delta i de relevanta samtalen, kommer verkligheten i kapp och barnen behöver nya blöjor, kläder och frukost. Medan det spännande och intellektuella pågår där på Twitter försöker jag söva lillebror i vagnen samtidigt som jag letar efter storebrors borttappade skor.

Då undrar jag hur andra småbarnsföräldrar hinner? Hur de klarar att under påverkan av barnskrik tänka en klar tanke och formulera den i 140 tecken? Under de omständigheter som småbarn innebär klarar jag av att läsa, ofta att förstå men sällan att tänka färdigt och att faktiskt tycka något och det som skrivs. Och det handlar (nog) inte om bristande intellektuell förmåga utan snarare om en oförmåga att tänka strukturerat under påverkan av småbarnslivet.

Jag kan känna en stress och en frustration över att mina inlägg blir alltför lättsamma och vardagliga och över hur det påverkar andras bild av mig. Men samtidigt skriver jag de inlägg jag har möjlighet att skriva. De lätta inläggen, eftersom de andra kräver mer eftertanke.

Utifrån dessa känslor av otillräcklighet funderar jag ibland över ifall sociala medier adderar en extra stressnivå hos mig som föräldraledig och småbarnsförälder? Medan andra vänner till mig som också är hemma med småbarn, men inte alls är lika uppkopplade, kan säga saker som att de ”inte kollat sin mail på ett år” eller att de ”inte har tid att vara med på Facebook”, är internet en så pass integrerad del av mitt liv att jag inte skulle kunna eller vilja vara offline under några längre perioder.

Ibland tänker jag att om jag bara hade fått vara ifred och varit barnfri en timme eller två på mornarna så hade jag också kunnat, men så ser inte livet ut just nu och det är bara att gilla läget.

Kanske finns det andra som är bättre än jag på att hantera kombinationen att tänka och skriva med småbarn. Det finns i alla fall med säkerhet många som har barn som är lugnare än mina. Men eftersom jag upplever att internet och sociala medier berikar mitt liv i så många delar skulle det snarare vara en ännu större stressfaktor att avstå. Det som stressar mig i det kortfattade, fragmenterade och snabba är nog egentligen lika mycket själva förutsättningen för att jag ska kunna delta.

Dessutom – väljer man att inte koppla bort allt annat i livet för att bara ägna tid åt barnen, så är sociala medier bland det mest effektiva man kan välja att lägga sin tid på. För omvärldsbevakning så räcker det väldigt långt att scanna av flödena från Twitter och Facebook för att, både i stort och smått, få en relevant bild av vad som har hänt de senaste timmarna. Man lär sig snabb vilka personer som brukar tycka som man själv och man får också kortfattat och koncist flertalets proffstyckares åsikter som beslutsstöd när man ska bilda sig en egen uppfattning. För det sociala är det också ett oslagbart och effektivt sätt att både hålla kontakt och fördjupa relationer. Kanaler som Gowalla hjälper mig dessutom ofta till spontana kaffepauser i föräldraledigheten.

Så jag tror att det enda man kan göra är att gilla läget. Njuta av barnen och konstatera att det kanske inte går att kombinera småbarnslivet med att vara snabbast och mest uppdaterad på allt. Men att försöka delta utifrån de förutsättningar man har och att försöka låta bli att känna sig stressad över sin otillräcklighet.