Den blyge bloggaren

Under de dryga två år som jag varit mer aktiv i sociala media än att bara blogga så har mitt liv på många plan förändrats. Jag är en del av en välkänd kollektiv bokblogg (PocketBlogg.se), vilken blev utsedd till årets bokblogg i Kulturbloggens ”Stora kulturbloggspriset” år 2009, vi blev också inbjudna att rapportera från Bok- och biblioteksmässan i Göteborg, och jag fick dessutom äran att närvara under nobelpristagaren Herta Müllers framträdande på Dramaten. Jag har fått en deltidsanställning som bloggare och kommunikatör på teliaiphoneblog.se och facebook.com/teliamax25, vid sidan av mitt heltidsarbete som personlig assistent. Detta tack vare ett antal vänner på bl.a. Twitter. Det är stort för mig.

För två år sedan var jag ingen.

Jag är fortfarande ingen. Med några fler läsare.

Jag är idag otroligt tacksam för att jag hittat rätt personer vid rätt tillfälle, på rätt plats. Från början var platsen Jaiku, även om jag då inte insåg storheten i det som pågick och det som skulle komma ur det. Efter Jaiku, eller snarare parallellt, kom @jonasl:s Bloggy, där jag, förutom att enbart vara @jimmyasklund, ibland också hjälpte mina vänner med vissa kundtjänstfrågor. Jag jobbade då på Telia, och tog emot folks frågor och hjälpte dem att lösa deras problem, eller försökte hjälpa och förklara så gott jag kunde. Detta gjorde att Suzanne Fors (@ennazus) fick upp ögonen för mig. Ni får väl fråga henne vad det var som fick henne att fastna för mig, men hon har påstått att hon gillade mitt sätt att skriva, och mitt sätt att bemöta kunder. Jag var egentligen ganska dum och naiv som på eget bevåg åtog mig att svara på folks frågor i egenskap av en medarbetare i en organisation som ännu inte hade någon utarbetad strategi för sociala media, och det var nog ett riskfyllt åtagande på sätt och vis. Ett snedsteg kunde innebära personlig katastrof, nämligen att jag skulle bli av med jobbet. Men jag har alltid varit öppen med vem jag är, och vad jag arbetat med, så för mig fanns inte alternativet att inte hjälpa. Har man ett serviceyrke känns det konstigt att inte erbjuda service. Att göra det på Bloggy var för mig lika naturligt som att göra det om en nära vän ställt samma fråga över en kopp kaffe.

Konstigt nog litade Suzanne, som då arbetade på Telia, på mitt omdöme, och lät mig hållas, och jag tror inte att hon ångrat det. Hon är nämligen idag min chef på deltid. Hon skickade mig min första iPhone med frågan om jag ville skriva på @teliaiphoneblog, och jag var överlycklig. Jag hade hittat en första pusselbit till att ingå i ett större sammanhang.

Den andra pusselbiten kom när Cecilia, @ceciliawse, ville starta en kollektiv bokblogg. Jag har alltid älskat läsning, och att skriva om litteratur, men ändå tvekade jag lite innan jag slutligen bad om att få vara med. Det har jag inte ångrat en sekund. Jag älskar att vara bokbloggare. Jag älskar det så mycket att jag snart startade ytterligare en blogg som (nästan) uteslutande handlar om lyrik, mikropoesi.se, och jag och min fru håller i skrivande stund på att starta upp barnboksblogg.se.

Jag har mycket att vara tacksam för vad gäller sociala media. Jag har många personers närmast villkorslösa vänskap att vara tacksam för. Jag är tacksam för att de lyft mig som person. Det är inte jag som gjort något bra, det har inte varit någon ansträngning från min sida, att få göra saker man älskar är sällan särskilt jobbigt. Alltså är det andra personer som lyft mig. Vänner. Riktiga sådana. Sådana som faktiskt bryr sig om mig, trots att de aldrig träffat mig.

Jag har aldrig haft fler samtidiga vänner än jag behövt för att må bra, men nu mår jag plötsligt bra av att ha flera. Jag har alltid enbart haft ett fåtal nära vänner, men plötsligt trivs jag med både djupa och ytliga kontakter.

Det är väl en fråga om form, en fråga om det sociala livets plats och uttryck.

Jag ser flera potentiellt nära vänner i min kontaktlista på Twitter, folk som jag verkligen har rätt saker gemensamt med, som delar samma värderingar och som får mig att må bra. Men trots alla dessa vänner är det få jag verkligen vill träffa, med undantag enbart för @oskardahlbom, vars vänskap jag värdesätter lika mycket som jag avskyr avståndet till Visby där han bor. Låter det konstigt? Egentligen är det bara en rädsla som består i att jag tror att de kommer bli besvikna på mig och min person. Det är en irrationell känsla som jag inte kan skaka av mig. Den lämnar mig inte i fred.

(Jag vet iofs inte hur de jag ändå träffat upplevt mig, men deras omdömen väger ändå inte lika tungt som den sociala oron.)

Jag drömde redan förra året om att följa med till Tjärö och SSWC. Jag vågade inte då, och jag vågar inte i år. Jag vill inte att ni som är där ska få chansen att bli besvikna. Blir ni besvikna kommer ni kanske inte fortsätta att påverka mitt liv på samma sätt som ni hittills gjort. Jag hoppas ni förstår. Jag menar… jag vet att ni förstår. Det gör ni alltid, och det är därför jag tycker så mycket om er.

Nästa år kanske jag följer med. Jag borde verkligen inte ha något problem med detta. För snart åtta år sedan började jag prata med en tjej på Lunarstorm. Hon hette Frida Eriksson. Själv hette jag Jimmy Holmfeldt. Numera bär vi båda hennes mormors flicknamn – Asklund – så hon verkar ju inte ha blivit besviken i alla fall.

Alla @namn i texten är personernas Twitternamn.