Blossande kinder och en sjuhelvetes envishet – om hur jag började spela brassetrummor

Det var sommaren 2006 som jag såg dem första gången. Jag och några vänner satt nere på Street vid Hornstulls strand för att heja på Brasilien i fotbolls-VM.

Plötsligt hördes ljudet av trummor på långt håll. Sköna brasilianska rytmer spreds och hördes allt starkare. Folk började se sig omkring med nyfikna blickar. Snart stod hela slagverksorkestern framför oss och spelade energiskt på virveltrummor, stora trätrummor, metallklockor och något slags instrument med pärlband som rasslade. Vilken glädje de spred! Publiken hade verkligen svårt att stå still – många började spontandansa och även jag kände hur det ryckte i kroppen.

Det såg så fantastiskt kul ut att jag där, just i det ögonblicket, bestämde mig för att jag skulle lära mig att trumma.

Egentligen har jag aldrig spelat något instrument tidigare, så det var ganska otippat. Visst, jag spelade lite piano i tvåan i grundskolan, men jag var ingen vidare talang och fick jämt bakläxa. Dock har jag alltid älskat trummor och mycket bas av någon anledning. Att min pappa bor i Brasilien har säkerligen också bidragit till mitt intresse för brasiliansk musik och kultur.

Jag haffade en kille i gruppen och fick veta att de var ett gäng som brukade repa i en lokal i Hornstull. En salig blandning svenskar, brassar, fransmän, chilenare och halvblattar som jag själv. Alla med någon slags kärlek till Brasilien. De kallade sig Baquetum och killen jag pratade med lovade att höra av sig nästa gång de skulle köra en workshop.

Så blev det dags för min livs första workshop i Maracatu, slagverksrytmer från nordöstra Brasilien. Jag var lite smånervös. Mental koordination har jag gott om, men min kroppsliga koordinationsförmåga är lika med noll. Tänk er tjejen som står längst bak på gruppträningspassen och viftar med armarna och går åt fel håll. I otakt. Det är jag.

Jag rodnade och gjorde bort mig. Fokuserade mer på det tekniska än att bara känna in musiken. Det är mycket trix med kroppen, pinnar som ska landa på den stora trätrumman från olika håll och vinklar. Danssteg och kroppsrörelser, ibland sång samtidigt som man spelar (det är svårt att höra sig själv sjunga medan man spelar, vill jag lova). Dessutom ska man hålla reda på namnen på olika rytmer och olika tecken från trumledaren.

Efter workshopen fick jag fortsätta repa med gänget. Varför vet jag inte, jag var totalt kass för att vara ärlig. Men jag är en envis jäkel och gav mig inte. Jag såg det som en utmaning. Jag skulle fanimej lära mig! Efter åtta månaders blossande kinder började det ge sig lite och jag fick vara med på min första spelning. Nu har det snart gått fyra år sedan jag började spela och jag kan inte vara utan det. Det är mitt sätt att andas, få ett litet break i vardagen, trumma bort stress och fylla på med energi.

Jag har nedan försökt sätta ord på vad det är som gör att trummandet ligger mig så varmt om hjärtat.

### Glädje & energi
Rytmerna tränger sig in i kroppen, in i själen och ruskar om och fyller varenda cell med positiv energi. Jag susar alltid hem som på små moln när jag har repat. Jag känner mig öppen för min omgivning och ler plötsligt mot medpassagerarna på bussen (ni vet hur stela vi stockholmare kan vara).

### Träning & terapi
Att trumma loss och ta ut sig riktigt ordentligt. Bra träning för kroppen samtidigt som man kan släppa bekymmer. Man kan trumma bort stress och irritation. Rena terapin. Det har hänt att jag föreställt mig att trumslagen träffat någon helt annanstans än på trumman. Ibland hamnar jag i skön trans och armarna bara vevar på utan att jag tänker på vad jag gör. Meditativt. Tills jag börjar fundera på vad armarna egentligen gör och kommer av mig.

### Tillhörighet
Att få dela ett intresse med en grupp människor i olika åldrar och med helt olika bakgrund. Jag vet inte ens vad alla jobbar med. Det spelar liksom ingen roll. Det är brasiliansk kultur och trummorna som för oss samman.

### Publikrespons
Den omedelbara responsen vi får när vi spelar. När förbigående stannar till och ler. När folk börjar spontandansa. Den största upplevelsen är att spela på Pride Parade inför hundratusentals glada, tjoande människor som trängs längs gatorna. Svindlande. Euforisk känsla. Ingenting kan mätas med det. Förutom att bli förälder och möta sitt barn för första gången, kanske.

Mer om maracatu: en.wikipedia.org/wiki/Maracatu
Baquetums webb: www.baquetum.com