Så många verktyg. Så få användare

När jag tog mitt senaste jobb på ett teknikföretag som distribuerar kommunikationslösningar till industrin började jag att titta på hur företaget tidigare skötts och marknadsförts. Vilka kanaler som använts och verktyg som implementerats.

Chockad.

Min nya arbetsplats hade en dåligt uppdaterad hemsida, en webbshop som sett sina bättre dagar under 90-talet och ett internt pressrum. Ett internt pressrum! Ingen spridning förutom PDF:er via e-post till branschtidningar.

Det var bara att kavla upp ärmarna och hugga i. Slå till på ett ordentligt pressrum med riktig spridning och statistik. Öppna upp en blogg för företaget. Skapa kampanjsidor. Börja surra ut varumärket på Twitter och LinkedIn.

Här mötte jag till en början ett visst motstånd.

– Social media. Vad då ”social media”? var chefens ord och solklara ansiktsuttryck.

Här skulle det köpas annonser. Jag skulle sitta med näsan i Photoshop och InDesign för att skapa traditionella annonser och prata med mediasäljare.

Men efter många, långa och väldigt, väldigt pedagogiska förklaringar om hur man kan använda en blogg och ett twitterflöde för att sprida företagets budskap och knyta djupare och nya band med kunder fick jag uppbackning. Att vi som företag skulle öppna upp dörrarna in till verksamheten och personalen var till en början inte en självklarhet.

Den bransch jag fick sätta tänderna i under början av 2009 var inte riktigt redo för den här typen av kommunikation eller öppenhet. Men i stadig takt blev fler varse om möjligheterna och anslöt sig för att vara en del av dialogen.

Ett roligt exempel från Scanautomatic-mässan 09 där jag stod i vår monter och mobiltelefonen börjar att surra i fickan. Det första jag hör när jag svarar är: Jag läste på Twitter att du står på mässan, så jag ska fatta mig kort.

Jag nämnde detta samtal för kollegorna de kommande sex till åtta veckorna med lite stolthet i rösten.

Som ett sista exempel, innan jag försöker presentera min slutpoäng och fundering, ägde rum i december 2009. Det börjar anlända julkort från partners och leverantörer. När de väl hamnar på konferensbordet så åker kameran fram för att göda bloggen och tacka våra vänliga företagsvänner. Det trillar in några spontana ”kul att ni fått kortet”-mail men när en av våra abonnemangsleverantörer tar svängen förbi och lämnar över en burk med pepparkakor går det vidare till nästa nivå.

Detta uppmärksammas först hos leverantören där det skapar ett litet internt buzz. Sedan sprider det sig till fler av våra leverantörer som inte vill vara sämre.

Partners till företaget kommer ut med pepparkaksburkar, julkort, små paket och loggade give-aways. Men priset tas av en härlig leverantör som budar över 100 praliner och en önskan om en God Jul.

Det jag försöker bevisa med min egen erfarenhet är att ingen bransch, inget företag, inget varumärke mår dåligt av att finnas med i bruset på Internet. Att öppna upp dörrarna kommer att ge andra en positiv bild av företaget, förutsatt att du inte skövlar regnskog, jagar val eller arbetar med något annat lika elakt.

Men det vi behöver göra, vi som är besatta av social media och nya kommunikationsmöjligheter, är att skriva på enkel svenska vad social media är. Vägledning till svenska företag.

Visst är Internet packat med kom-igång-texter, men oftast på engelska. Oftast kräver de kunskaper. Men många svenska företag finns inte på Twitter. Har inte en Facebooksida. Skriver inte i en blogg om vad som hänt eller kommer hända.

Det måste bli ändring. Och det är vi som utnyttjar kanalerna i dag som måste ta tjuren vid hornen, sätta oss med skärm och tangentbord och se till att svensken förstår vilka underbara och enkla verktyg som finns tillgängliga.